Gängstriderna speglar våra värderingar

Folk på botten har bara andra medel för att nå samma mål

Uppdaterad 2021-05-17 | Publicerad 2021-05-15

Journalisten Diamant Salihu har skrivit den uppmärksammade reportageboken ”Tills alla dör”, om gängstriderna i Järva.

I sexan var han den bästa på klassens skidresa. Han åkte från morgon till kväll, hoppade över lunchen och när de åkte hem var han så glad och sa flera gånger "Det här är det bästa jag gjort i mitt liv".

Några år senare återfanns han i polisregistret som en av ledarna för Dödspatrullen, ett kriminellt gäng med flera mord på sitt samvete.

Vad hade hänt?

Journalisten Diamant Salihus bok Tills alla dör om gängkonflikten i Järvaområdet som skördat tio liv på sex år, är en tung bok. Den går inte att läsa i ett sträck. Man blir sorgsen och måste ta flera pauser. Läsaren får följa ungdomar genom socialtjänstens journaler, deras egna vittnesmål, deras föräldrars berättelse, polisprotokoll och rättssalar i Sverige och Danmark, ända till kyrkogården när de begravs. Ofta rör det sig om forna vänner som växt upp ihop och hamnat på olika sidor i en konflikt.

Salihu berättar sakligt och i kronologisk ordning vad som ledde till vad, vem som gjorde vad mot vem. Han är en noggrann och smart reporter utan fördomar och kommer nog närmare än vad som syns i boken, men kanske begränsas han av det journalistiska språket som skapar ett visst avstånd. Även om det är en skildring, inte en analys, tecknas ändå en bild av en situation där så många olyckliga faktorer sammanfaller. Barn som ärver krigstrauma, föräldrar som känner sig maktlösa, där det enda de kan hålla i är döttrarna medan sönerna är bortom all räddning, en dörr som stängs och en annan som inte öppnas, klassklyftor som ökar, nedskärningar, en socialtjänst som inte mäktar med och där ungdomar kan LVU:as hemma, en fascistisk machokultur och glorifiering av makt och pengar, äldre kriminella som utnyttjar icke straffmyndiga som barnslavar, musik som konsumeras av allmänheten som underhållning och som innehåller kodade budskap i en gängkonflikt, droger som konsumeras av allmänheten och som skapar våld i andra ändan, en bostadspolitik som inte fungerar, ett samhälle som vänder ryggen till och en höger som utnyttjar allt detta för att lägga mer ved på elden....

Från min tid i Tensta, i början på 2000-talet, minns jag inte något som kom i närheten av denna situation. Men sedan dess har hela samhället förändrats. Salihu intervjuar några personer som menar på att det är fel på de unga killarnas ideal. Jag skulle säga att det är precis samma värderingar som råder i hela samhället nuförtiden. Pengar, makt, elitism och brutalitet, samla på sig dyra grejer, sex som metafor för strid, man ska vinna och andra ska krossas. Skillnaden är att folk på botten har andra medel för att nå samma mål. Och att de som är på botten slutar i fängelse eller i en kista medan de på toppen belönas. Man kan inte ha en rövarmentalitet i samhällets topp och lära ut solidaritet i förortsskolor. Ungdomarna som Salihu berättar om har anpassat sig till den nya tiden, och det är de själva som betalar priset för den.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln