Läsaren kan inte gömma sig eller se bort
Richard Wrights amerikanska klassiker skildrar skillnaden mellan människa och människa
Publicerad 2022-11-19
Bigger Thomas bor med sin mamma, bror och syster i en liten etta i det svarta bältet på Chicagos South side. Det är 30-tal, och en råtta har bestämt sig för att flytta in och förpesta livet ytterligare. Bigger får, som äldst i syskonskaran, ta ansvaret att slå ihjäl den med en gryta. ”A rat done bit my sister Nell, with whitey on the moon” som Gil Scott-Heron senare skulle komma att säga.
Det är en omöjlig tillvaro, långt innan medborgarrättsrörelsen organiserat sitt motstånd mot den strukturella och institutionella rasismen i USA. Det är en tid då svartas rättigheter är nästintill obefintliga. Bigger talar med sin vän om en värld där han hade kunnat bli pilot, ser med längtan på planet som skriver reklam på himlen, för att ett ögonblick senare brista ut i gapskratt över absurditeten i den idén.
Richard Wrights roman Native son från 1940 har hyllats som en av de stora amerikanska klassikerna. Det är enkelt att se varför. Med tonsäker dialog och ett språk som är stundtals utsmyckat men allra oftast enkelt, beskriver han de existentiella och moraliska frågorna i människans inre. Nu ges den ut i svensk nyutgåva på Modernista med titeln Fosterlandets son, och kommer förhoppningsvis nå en bredare svensk läsekrets.
Wright föddes på en plantage, med mor- och farföräldrar som var slavar. Han växte upp i extrem fattigdom, likt sin romans protagonist.
När Bigger Thomas blir anställd hos den förmögna familjen Dalton blir skillnaderna mellan människa och människa tydligare än någonsin. Dalton-dottern och hennes kommunistpojkvän försöker få med honom i kampen. ”Vi skulle vilja komma till ett verkligt ställe”, säger de till Bigger och tvingar honom att äta med dem på en restaurang i hans eget kvarter.
De vita kommunisterna är hatade och fruktade av majoritetssamhället på liknande sätt som den svarta befolkningen, och ser sig själva som allierade med dem, men slinter i sina försök att närma sig. Till slut blir skillnaden mellan svarta och vita så kvävande att Bigger exploderar. Och plötsligt är han en mördare på flykt.
Till skillnad från Dostojevskijs Raskolnikov och Camus Mersault har Bigger Thomas flera generationers förtryck i sitt blod, mordet uppstår inte i ett vakuum. Hans öde är utstakat redan när han föds. I de vitas ögon är han redan en brottsling, ett monster, ett djur. I en så trång värld blir allt man kan göra att uppfylla sin egen profetia.
Bigger blir berusad av makt när han för första gången i livet gör något av fri vilja. Att han kan bestämma varje steg han ska ta! Det enda sättet att ta makten över sitt liv blir att mörda, våldta, fly. Att bli det han hela tiden varit i samhällets ögon blir ett slags frigörelse. Ingen kan ta det ifrån honom.
”Han var en lång, spänd gummisträng, som tusen vita händer dragit i ända till bristningsgränsen.” Wrights språk är i sin tydlighet klaustrofobiskt. Det akuta och angelägna lämnar inget utrymme åt läsaren att gömma sig eller titta bort. Inte ens metaforerna är något annat än ett medel att pränta in det fula, trånga, hemska. Det är oerhört effektfullt. Precis som Gil Scott-Herons ord, som ringer i öronen när jag läst ut boken:
”I can’t pay no doctor bill
But whitey’s on the moon
Ten years from now I’ll be payin’ still
While whitey’s on the moon”
