Han ligger under filten och tänker på vargar
Eva-Stina Byggmästar diktar rakt och enkelt som i en bilderbok
Publicerad 2025-01-30
”Hundarna sover i mitt hjärta men jag är vaken” av Eva-Stina Byggmästar
Eva-Stina Byggmästar kan påminna om David Bowie, i det att hon är en sådan där figur som är sig lik genom att vara sig olik, om ni förstår vad jag menar.
”Hundarna sover i mitt hjärta men jag är vaken” heter hennes senaste bok, 100 sidor tjock och bestående av ungefär lika många dikter. Här visar sig en påtagligt mörkare Byggmästar, fjärran från det solstänkta kvillrandet i ”Orkidébarn” (2018) eller den hänryckta kärleksfilosofin i ”Vill du kyssa en rebell?” (2023).
Ännu kan hon förstås utföra sina patenterade piruetter på banalitetens rand, om sådant som att odla sitt ”filosofskägg” så att det äntligen ska ”kunna fastna i brevlådan”, och liknande. Men ändå, så här ogarderat och liksom uträtat, okrumbuktigt, kan hon skriva i den nya boken:
”Jag tar mig för pannan / och vill bara krypa / tillbaka in i vinteridet //men där stirrar de också / på mig: elkontakterna / och kramdjuren //stirrar med sina sorgsna / tomma ögonhålor / rakt in i själsmörkret”
Jag tycker om det, och ganska många nummer i samma stil ingår, enkelt uppbyggda, kretsande kring enkla men högeffektiva bilder, som ovan. Det är vackert, grymt, ofta lutande sig inåt mot detta så kallade ”själsmörker” som väl alltid lurat där bakom det hänryckta eller nonsensartade i Byggmästars poesi. Ett mörker kanhända släkt med den varats otrygghet som Isabella Nilsson ringar in i nonsenspoetiken ”Vårt behov av vers” (2020).
Vad det handlar om förstår jag kanske inte riktigt, om döden skulle jag tro
Som titeln antyder kretsar mycket i boken kring våra fyrbenta vänner, vilda som ovilda, som till exempel i denna södergranska orgie i anaforer:
”hund har inget bankkonto / hund läser inga böcker / hund skriver inga brev / hund går inte i kyrkan / hund går inte på bio / hund går i skogen / hund går på fjället / hund vandrar över den frusna slätten // jag vill bli mera / som hund”
Mest handlar väl dikten – ja, hela boken – om en vilja att bli fri från bitterhet och baktankar, om att vilja ”gå genom världen utan barlast – bara vara hjärta”, som det hette redan i ”Vill du kyssa en rebell?”.
Här finns också en dröm om att resa ensam långt bort under främmande himlar, om en husvagn och ett par stövlar, och särskilt fäster jag mig vid den sista avdelningen, ”Gränsland Herakleitos”, om en äldre man som skrotar omkring på sitt yttersta i en liten stuga. En man som får mig att minnas Kerstin Ekmans åldrade jägmästare i ”Löpa varg” (2021), förmodligen beroende på att båda är så upptagna av att tänka på vargar.
För det mesta ligger han och slumrar under sin filt, men ibland masar han sig upp för att göra lite citronte. Byggmästar berättar rakt upp och ner, som i en bilderbok där man skulle kunna tänka sig att illustrationerna utgörs av mannens drömmar eller fantasier, om vargar då, eller om sådant som timmerbilar eller ”blåvalar som patrullerar / i det bottenlösa djupet”.
Vad det handlar om förstår jag kanske inte riktigt, om döden skulle jag tro, men här är jag ändå med Byggmästar hela vägen, och på ett annat vis än jag varit förut. I klarheten, det stillsamma bildflödet, enkelheten.
Café Bambino: Medålderskris, nedfrysning och slutet på en nyliberal båge
