Filmkänsla från franska nya vågen i rörlig roman

Ananda Devi skildrar det allmänmänskliga i ”Eva ur spillrorna”

Publicerad 2020-05-24

Ananda Devi (född 1957) har ett tjugotal böcker bakom sig, både romaner, noveller och diktsamlingar.

Medan jag läser Ananda Devis Eva ur spillrorna får jag en känsla av att ha sett den som film. Det visar sig att romanen mycket riktigt har filmatiserats, och fast jag faktiskt inte har sett resultatet förstår jag varför.

Det vilar en viss franska nya vågen-känsla över skildringen av tonåringarna i den fattiga förorten Troumaron utanför Mauritius huvudstad Port Louis. Berättelsen driver framåt rörlig som vinden, samtidigt som huvudpersonerna är instängda i sina individuella perspektiv och låsta i sin tillvaro. Den yttre handlingen silas genom deras tankar i texten.


Det är en skicklig författare som åstadkommer en sådan fin balans mellan tyngd och lätthet, och Ananda Devi, själv uppväxt på Mauritius, har en lång rad romaner, lyriksamlingar och novellsamlingar bakom sig.

Här ger hon huvudpersonerna drag av typer. Clélio representerar en krigares våld och aggression. Det jäser inom honom, han ser provokationer överallt. Sadiq är poeten – förutsägbart nog influerad av Rimbaud, alla unga poetrebellers förebild. Han beskriver sig som tudelad i en betraktare och en deltagare.

Centrum i romanen är Eva, som tidigt inser att det enda hon har att handla med är sin kropp. Hon är fysiskt spröd men hård, distanserad och djupt självdestruktiv. Hennes bästa vän Savita figurerar mer på flanken, men bär sin familjs ambitioner och alltmer desperata idéer om sig själva som lite annorlunda än de andra i Troumaron. Hon vill rädda.


Det vill Sadiq också, men är dessutom hopplöst förälskad, och Devi lyckas bara nästan skriva honom och Eva förbi den trötta klichén med den fattige konstnärstypen och hans prostituerade musa. Språket kan också någon gång bli lite fånigt ödesmättat, som när sperma blir ”hannens mjölke”. Däremot navigerar Devi bra i förorten och alla de föreställningar som finns om den. Nog för att skildringen av Troumaron är kolmörk: här är flickor närmast fredlösa, och pojkar slåss med varandra om ett futtigt herravälde över kvarterssnuttar i området där de växer upp. Utsikterna att ta sig därifrån är mikroskopiska.

Men den hårda miljön fungerar snarare som en möjlighet till att höja insatserna i ett existentiellt drama, än som trigger för indignation. Genom de unga personerna gestaltar författaren frågor om val och handlingsutrymme, hur den omvärld vi råkat födas i kanske lika mycket lever oss, som vi lever våra egna liv.

Det är starka, allmänmänskliga teman som i den här romanen får liv på en annan plats än i de vanliga borgerliga kvarteren och huvudena.


Samtidigt som Eva ur spillrorna kommer på svenska, ger Ellerströms förlag ut sin översättning av Ananda Devis diktsamling Tidvatten, solskörd. Att läsa den parallellt tillför lite extra: jag känner igen några motiv från romanen men språket är stramare.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln