Publicerad:

Säregen tunnelfärd där ingen når fram

I ”Stegar av sand” vägrar Salim Barakat knyta ihop några säckar

Av: Amelie Björck

Publicerad:
Salim Barakat.
Salim Barakat.

För att vara en roman av Salim Barakat är ”Stegar av sand” ovanligt symmetrisk till strukturen. Författaren har tidigare gäckat sina (alltför få) svenska läsare med en rad hallucinogena labyrinter lika svåra att ta sig in i som ur. Exempel: ”Geometriska andar” där Beirut krigar sönder texten och ”Döda noviser” där författarens nuvarande hemort Skogås blir en plats för allehanda transformationer.

Ännu har översättaresset Jonathan Morén bara mäktat med en bråkdel av Barakats enorma produktion av lyrik och prosa sedan genombrottet med ”Järngräshoppan” 1980. Det är förståeligt, så intrikat som orden här tar strid mot varje tillrättalagd mening. Att läsa Barakat kan vara som att befinna sig i en levande teckning av MC Escher.

Barakat är syrisk kurd och bosatt i Sverige sedan 1999. Han sägs skriva på en arabiska så underlig att även modersmålsläsare önskar sig en översättning. Stor har han blivit i arabvärlden ändå, eller just därför: för sin senaste roman (med den engelska titeln ”What about Rachel, the jewish lady?”) blev Barakat i år longlist-nominerad till det prestigefulla International prize for arabic fiction.

Den nu översatta ”Stegar av sand” är skriven 2007. Det är en totalt egensinnig bok, men med ett oväntat åskådligt grundmönster. Varje kapitel börjar på en ny plats och efter hand framträder tunnlarna som länkar platserna samman. Detta i bokstavlig mening.

Det är nämligen på ett antal utströdda tunnelbanestationer runt Stockholm som vi möter husfadern Yalohs nio vuxna barn och två fruar. Alla förbereder de på högst excentriska sätt ”profetens” ankomst till hemmet i Skogås om kvällen.
På Barakats karaktäristiska vis öppnar sig verkligheten till en tummelplats för drömska och mytiska sfärer. Yalohs barn är på en gång vardagliga, med plastkassar och tuggummin, och som hämtade ur sagorna.

Tunnelbanestationerna både igenkännbart nedgångna och smyckade med sällsamma fresker – i Huvudsta: ”Moln trasiga som stenar kluvna på mitten. Svärmar av brandgula trollsländor instuckna bland vecken i skuggorna.”

Det är lite roligt att Barakat är känd för att sällan lämna hemmet. Men kanske behöver man inte resa, med en skalle som rymmer dessa världar.

Kapitlen om barnen interfolieras med en berättelse om en mongolisk kamelkaravan på väg över stäpp och öken vid foten av berget Kakunt. Likt sex vise män hoppas de byta myrra och kamfer mot visdomens skrifter på en marknad. Ett tag får jag för mig att deras tunnelfärd genom berget ska leda till Skogås – men detta är inte en berättelse där karavaner eller profeter når fram.

Lite här och var i texten planteras tanken om det ofullgångna. Tydligast sker det i kapitlet om Nowahin som står och orerar på en uppfällbar pall på Fridhemsplan som förberedelse inför profetbesöket. Han är mästare i filosofiska akrobatkonster. Säger saker som att ”Gårdagen är ett avsiktligt fel som den här dagen begår” och att vi ”straffar tiden” genom att hålla den i uppsikt och mata den.

Boken vägrar knyta ihop sina säckar och förblir därmed öppen

Till slut får han så mycket applåder att han kollapsar under dånet. Han går ner på knä för klungan som ”hittar på ofullständiga slut”. ”De ofullständiga slutens ordning förser oss med en utväg ur det möjligas nödläge”, piper han innan han lämnar platsen.

Tanken om det ofullständiga bemäktigar sig faktiskt hela boken. Berättelserna drivs framåt av det möjliga och visionära, men ”räddas” av ofullständiga slut både här och där. Boken vägrar knyta ihop sina säckar och förblir därmed öppen. Kamelkaravanen tvingas vända med ogjort ärende, eftersom tunneln genom berget rasat in. Den fullkomliga visdomen fortsätter hägra utom räckhåll.
Kanske kan romanen ses som en ofullständighetens poetik, ett ode till den öppna textens estetik, till det som fortsätter när pärmarna stängs. Fast odet gäller nog inte bara skriften utan livet självt, där allt grusas innan det är färdigt och byggs upp på nytt så länge hoppet lever.

Om profeten kanske ändå nådde Yalohs fest var det i alla fall ingen som märkte det (kan en profet vara en tant med hund?). Lika bra det. Vi kan bara leva utan fullkomlig visshet.

Publicerad:

LÄS VIDARE

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Publicerad:

ÄMNEN I ARTIKELN