Så blir världen efter pandemin – kanske

Ivan Krastev spanar in framtiden men missar klimathotet

Av: Petter Larsson

Publicerad:

”Ett samhällsexperiment utan motstycke … pandemin kommer att förändra vår värld på ett genomgripande vis … världen kommer att transformeras … coronaepidemin hotar att göra slut på den globalisering vi nu känner … det krävdes ett virus för att ställa världen på ända.”

Så låter det i inledningen till den bulgariska statsvetaren Ivan Krastevs essä ”Är morgondagen redan här?”. Inget tvivel ska råda om att vi står på tröskeln till en ny värld.

Det är nog lätt att få den känslan om man som Krastev är van att flyga jorden runt på seminarier och nu tvingas gå i karantän hemma i Bulgarien. Eller om man levt i villfarelsen att de senaste decenniernas till synes ohejdbara ekonomiska globalisering, explosiva resande och marknadisiering av samhället skulle vara något slags irreversibla processer.

Men då är man å andra sidan rätt historielös. Att statsmakterna i allvarliga kriser gärna inskränker medborgarnas friheter och trollar fram stödpaket efter stödpaket med pengar som inte fanns i går för att rädda näringslivet är ingen nyhet.

EU kan bli mer överstatligt, eller falla samman. Kinas globala makt kan stärkas. Eller inte.

Kanske är det mest ett retoriskt trick för att fånga vår uppmärksamhet som Krastev slår på stora trumman?

Jag inser att jag nu låter som en riktigt trist politikertyp, en sådan som med Krastevs ord alltid tenderar att reducera alla nya fenomen till det redan kända. Men det är i så fall han själv också. För i resten av boken backar han från hårda påståenden om en ny värld till osäkra paradoxer om mindre förskjutningar.

EU kan bli mer överstatligt, eller falla samman. Kinas globala makt kan stärkas. Eller inte.

Samtidigt som de globala flödena avstannar, genomlever vi för första gången i världshistorien en gemensam händelse: alla talar om samma sak över hela världen. Betyder det mer eller mindre globalisering?

Rusningen för att stänga gränserna kan leda till att insikten om behovet av internationalism växer.

Högerradikalerna kan vinna, eller förlora.

Vilket? Det har Krastev ingen aning om. Det kan gå lite hur som helst.

Jag baxnar inför en platt truism som ”det som skiljer det förflutna och nuet är att vi aldrig vet vad nuet har för framtid men redan har genomlevt den framtid som hör till det förflutna.” Men mestadels är det en ovanligt välskriven och smart resonerande essä, som elegant svingar sig mellan skönlitteratur, historiska utflykter och det senaste halvårets europeiska erfarenheter.

Ack, om fler statsvetare kunde lämna sina regressionsanalyser för att ta sådan ton!

Klarsynt konstaterar Krastev att staterna genomför ungefär samma åtgärder överallt – ja, utom i Sverige då – inte därför att de vet att de fungerar, det vet ju ingen, utan därför att det är politiskt säkrast för den som vill bli återvald att göra som alla andra.

Han pekar också på hur bristen på ”intrig” gör att pandemier snabbare glöms bort än även mindre förödande krig. Viruset har ingen intention, coronan kan aldrig kallas för ondskans imperium, och försöken att måla ut de döda som fallna hjältar i kampen är dömda att misslyckas, döden blir bara meningslös. Alla som sett mer än en zombiefilm känner igen det: snart nog är det hjärndöda hotet alltför enahanda att bygga ett drama kring, det krävs människor som hotar människor.

Styrkan ligger i att han pekar ut vilka frågor vi bör förhålla oss till: EU, Kina, staten, globaliseringen

Ibland blir Krastev rent av översmart, sådär fiffig, som när han gör stor sak av ett slags nationalistisk förskjutning bort från etnicitet till territorium. Under coronan, menar han, är den landsman som kommer hem från ett smittat område högst ovälkommen, medan invandraren som redan är på plats inkluderas i det osmittade vi:et.

Ja, jo, sådant där kanske man kan skriva en spanande kulturartikel om, men det är nog en snabbt övergående krusning på den etniska nationalismens djupa hav.
Styrkan ligger i att han pekar ut vilka frågor vi bör förhålla oss till: EU, Kina, staten, globaliseringen.

Men också det är lite förrädiskt. Som han själv träffande påpekar i ett avsnitt om hur vår tids auktoritära ledare nu mot sin vilja tvingas hantera viruset: ”Har man absolut makt är det friheten att själv besluta om vilka kriser som ska åtgärdas som är det centrala”.

Som författare har man sådan absolut makt.

Därför måste man också notera vad han inte tar upp, vad som alltså är så oviktigt att det faller utanför framtiden.

Mest påfallande är klimatfrågan, som knappt nämns. Vi står ju nu, precis som under finanskrisen, i en situation där utsläppen av växthusgaser äntligen snabbt minskar, men där politikernas alla ansträngningar syftar till att få i gång ekonomin och därmed utsläppen igen.

Samtidigt som klimatfrågan pockar på alla de stora orden om ett samhällsexperiment utan motstycke och att ställa världen på ända som Krastev just förbrukat på pandemin.

Publicerad:

LÄS VIDARE

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.