Stilbildare med sikte mot en rättvisare värld

Suzanne Ostens självbiografi flödar över av ifrågasättanden och visioner

Publicerad 2022-01-04

Dramatikern och regissören Suzanne Osten (f. −44) har skrivit en självbiografi i tre akter.

Titeln är vass och dubbelbottnad och bokens uppdelning i tre akter – Frihet, Jämlikhet, Broderskap – signalerar revolution. Och nog kan man säga att Suzanne Osten gjort revolution, först som del av det sena 60-talets kollektiva rörelse, sedan på sin egen radikalt utstakade scen, inriktad på dialog, barn, publik och referensgrupper. Som konstnärlig ledare och regissör har Osten alltid sökt nya former för samtiden på scen.

Bokomslaget, med Osten i ärtgrön 60-tals Mah-Jong utsträckt uppochner i en stol, och de illande marsipanskära mellanbladen och kapitelbandet, gör en volym som även den skiljer ut sig. Ingen smakfull minimalism här inte. Likväl är boktiteln en variant på frågan vi alla någon gång ställt oss: vad var det som gjorde mig till den jag är?

Suzanne Osten finner svaret i sin egen kaotiska barndom som hon denna gång synnerligen lustfyllt, dialektiskt och laddat manar fram. Perspektivet är barnets, eller det vuxna barnets. ”Folk kommer och går, som i drömmar. Hjärtslitande saknad ersätts med nya spännande impulser.”

Det är galet, sorgligt, ensamt och festligt om vartannat i denna uppväxt. Det är mamma, pappa, barn men de är också olika roller som uppträder i scener där replikerna är lika träffsäkra som koncisa. Mamma Gerd, som vill arbeta med sitt och inte förmår eller vill ta hand om sina döttrar, är både clownförälder och dominant fru O, pappa Toni är flyktingen, berlinaren som tidigt försvinner från familjen. Halvsystern Dafne tecknar bilder för att skapa sammanhang och är särskilt betydelsefull för lillasyster, hon som både är isprinsessa och coyote.

Tidigt inser coyoten att ingen vuxen är att räkna med. Hon får själv se till att skaffa sig det hon behöver. Ur denna erfarenhet kommer inte bara Ostens tilltro till barnets (sin egen) förmåga utan också hennes intresse för en egen scen där hon konsekvent och solidariskt kan utforska makt- och barnperspektivet och göra kvalitetsteater för barn.

Hon har också velat dela med sig samt kunnat debattera scenkonsten, både dess autonomi och del i samhället

Osten är tidigt medveten om att tillhöra det sämre könet på arbetsmarknaden, i konsten. Hon är aktiv feminist i ett patriarkalt system och det är dåvarande teaterchefen Vivica Bandler som bjuder in henne som gästregissör på Stockholm Stadsteater, och som senare erbjuder henne Unga Klara som scen. Där gör hon med sin ensemble barnteater och vuxenteater, synliggör, komplicerar och leker med det svåra och tabubelagda i samhället, sätter upp nyskrivet och bortglömd dramatik.

Suzanne Osten har varit och är en omvälvande kraft i svensk scenkonst men bokens kapitel två och tre handlar lika mycket om personlig utveckling, sexualitet, psykoanalys och relationer som om metoder och konstnärliga val.

I en tidslinje längst ned på sidan nämns uppsättningar, forskningsresor, priser och livshändelser. Det går snabbt undan från Fickteatern, en av de första fria grupperna, till Unga Klara som Osten tvingas lämna 2009. För den som inte vet så mycket om Suzanne Osten kan kapitlen tjäna som introduktion men mixen mellan privatliv och arbete gör flödet bitvis svårt att följa.

Osten har varit stilbildande och påverkat många i svensk teater. Anna Takanen, f d konstnärlig ledare på Göteborgs stadsteater och på Stockholms Stadsteater, var först skådespelare på Unga Klara, och Dramatenchefen Mattias Andersson samarbetade tidigt med Osten, för att nämna några.

Hon har också velat dela med sig samt kunnat debattera scenkonsten, både dess autonomi och del i samhället. Varför ska spädbarnets biljett till ”Babydrama” anses för dyr jämfört med den vuxnes operabiljett? Varför ska teatern satsa på ensamma affischnamn istället för på en ensemble, göra en säljbar produkt istället för att odla konstnärliga processer?

Boken flödar över av ifrågasättanden, minnen, namn och visioner. Och vid horisonten hägrar faktiskt fortfarande idén om en mer jämlik och rättvis värld.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.