Tecknad jakt söker svar om Förintelsen

Joanna Rubin Drangers ”Ihågkom oss till liv” är estetiskt effektiv

Cecilia Djurberg

helskärm

Under tecknaren Joanna Rubin Drangers uppväxt pratades det aldrig om vad som egentligen hände med de släktingar som bara omnämndes som ”försvunna” under andra världskriget. Familjen försökte aktivt glömma Förintelsens trauma. Men nu öppnar Joanna Rubin Dranger dörren till den mörka historia som hon avskärmats ifrån i alla år.

Bara ett par veckor innan jag läser hennes dokumentära serieroman Ihågkom oss till liv förbjuder ledningen för en skola i Tennessee, USA, Art Spiegelmans Maus. Som om det inte klingar illa nog att rensa ut litteratur med moraliserande förevändningar, blinkar varningslamporna extra starka när just en tecknad klassiker om Förintelsen göms undan i en samtid som ständigt tycks behöva fräscha upp minnet av detta kapitel i historien.

Joanna Rubin Dranger går i Art Spiegelmans fotspår, i egenskap av deltagande kröniketecknare på jakt efter pusselbitar i sin egen judiska släkthistoria. Historien kryper nära när hon tittar läsaren i ögonen och kommenterar, eller tvivlar på, sitt projekt. Men utan att blinka tar hon också upp den svenska politiken och pressens hållning under kriget. Likaså nutida erfarenheter av att vara jude: ”Antisemitism är som ett gummiansikte, en flexibel konstruktion som kan utpeka ’judar’ som skyldiga till precis vad som helst”, säger hennes svartklädda, tecknade inkarnation och håller en djävulsmask framför ansiktet.

Berättelsen vindlar fram och tillbaka genom tid och rum, mest i svartvitt, och fylls på med mängder av historiska fakta. Inscannade registerkort visar att hennes mormor och morfar fanns i det så kallade Lisellska registret över judar och nazistmotståndare som hittades i nazisten och sverigedemokraten Erik Walles hus.

Joanna Rubin Dranger kommenterar själv svårigheten att överblicka släktträdet i dessa slingrande episoder. Men i New York hittar hon en symboliskt passande ursäkt för sin berättarstil via pjäsen Six degrees of separation, som råkar vara baserad på en historia ur hennes släkting Ingers liv. Den bygger även på teorin om att alla människor är sammankopplade via max sex led av bekanta, och visst går det fint att läsa boken som en illustration av hur alla människor är förbundna med varandra som delar av samma historia. Särskilt som tecknaren ritar in sina egna barn som vardagsrelief och påminnelse om att det kommer fler generationer som har rätt till sin historia.

Titeln ”Ihågkom oss till liv” är hämtad från en judisk bön. Samma ord har gett namn åt överlevaren Lenke Rothmans konstverk där två par skor i en glaskista vittnar om Förintelsens offer. Detta gör även herrelösa skor i Gyula Pauers minnesmonumentet Skorna på Donaustranden, liksom skohögarna på museet i Auschwitz. I Joanna Rubin Drangers tecknade farstu fångar hennes familjs skor min blick och påminner estetiskt effektivt om vad som aldrig får glömmas.

På lördag den 12 mars öppnar utställningen ”Familjen som försvann”, baserad på ”Ihågkom oss till liv”, på Forum för levande historia