Storartat om historiens osynliga översättare

Nils Håkanson drar fram de dolda gudarna

Claes Wahlin

helskärm

1995 skrev Birgitta Trotzig: ”Översättningarna är helt enkelt – brutalt uttryckt – halva vår nationallitteratur”. Var och en som tittat närmare på betydelsen av översättningar under den svenska historien kan komplettera: utan översättningar hade Sverige aldrig fått en nationallitteratur.

Sverige är ett litet land. Därmed är vår litteratur beroende av översättningar. Vi tar emot mer än vi ger ifrån oss. Med undantag av deckare och annan populärlitteratur är få svenska författare världsberömda. Man brukar nämna en handfull; Astrid Lindgren, Emanuel Swedenborg och Tomas Tranströmer. Möjligen kan dramatikern Strindberg räknas dit, men sedan är det slut.

Nils Håkansons storartade Dolda gudar visar på den svenska litteraturens beroende av översättningar. Det handlar inte om huruvida de är dåliga, otrogna eller falskeligen annonserade som originalverk. Det finns annars gott om exempel på sådana genom historien, vilket inte är något unikt för Sverige.

Det så kallade osynlighetsidealet – att så troget som möjligt fånga källtextens språk, stil och karakteristika – är ett sent påfund, även om man i forna tider hävdade sig översätta ”troget” fast de utländska författarna ofta skrevs om för att passa de inhemska idealen både moraliskt och språkligt.

Håkansons bok har såvitt jag vet endast en egentlig föregångare, Greta Hjelm-Milczyns Gud nåde alla fattiga översättare – glimtar ur svensk skönlitterär översättningshistoria (1995), som sträcker sig från medeltiden till slutet av 1800-talet. I övrigt finns det gott om punktstudier, men få böcker som täcker längre tidsperspektiv.

Håkansons bok börjar också kring medeltiden, men fortsätter in i vår tid.
Dolda gudar – titeln går tillbaka till föreställningen om Deus absconditus, Gud som skapade världen men sedan försvann, eller dolde sig för människan. Jesaja skriver: ”Du är sannerligen en dold gud, Israels Gud, som ger räddning.” Översättarna är givetvis de som räddar litteraturen från att förbli dold av icke-svensk språkdräkt.

Om översättning fram till den senare delen av 1700-talet sällan eftersträvade att vara originalen trogna, vidtar vid slutet av samma sekel en förändring. Detta märks, här liksom på kontinenten, i hur man översatte klassikerna. Inte längre som om de levde här och nu och skrev på det översatta språket, i stället skulle deras egenart framgå.

Det är främst under samma sekel som översättningar bistår vid skapandet av en litterär svenska. Tidigare saknades det ord och uttryck på svenska vid översättning av exempelvis romaner, en ung genre ända fram till 1800-talet (och då inte särskilt respekterad). Realistiska dialoger, ord för känsloyttringar och andra moderna uttryck var en bristvara i svensk litteratur. Översättningarna tvingar fram nya uttryck, språket växer upp.

Exempelvis menade Christopher Manderström (en försiktig hovman enligt Håkanson) att man inte bara skulle återge originalets innebörd, utan även dess stil och form. Svenskan, ansåg han, hade nu nått tillräcklig mognadsgrad för att sådana krav kunde resas. Men förromantikens ideal om det skapande geniet, som ligger bakom Manderströms argument, gällde klassiker. Populärlitteraturen och den framväxande barnlitteraturen, ja, där kunde man ta sig alla möjliga friheter i smakens och moralens namn, och det långt fram i modern tid.

Håkanson sätter in översättningen i sitt sammanhang, hur litterära värderingar, ekonomiska och sociala faktorer bestämmer vad som förväntas av en översättning i respektive tid.

Ända fram till 1900-talet är översättaren ofta anonym och om uppmärksammad vanligen för att kritiseras. Uruselt arvoderade – ofta kvinnor som kommit på obestånd – hölls översättarna dolda av giriga förlag.

Om jag saknar något är det en diskussion kring vår tids osynlighetsideal. Samtiden ägnas i stället sådant som den dominerande anglosaxiska översättningslitteraturen och litteraturens minskande plats i såväl offentlighet, som hos individen. Inga domedagstankar, snarare en uppmaning till vaksamhet.

Men med denna litteraturhistoria – för det är vad det är – visar sig sakta gudarna, de dras rent av fram ur historiens mörka garderob, ut i ett efterlängtat och välförtjänt ljus.

Fotnot: Torsdag den 18 november klockan 18.00 berättar Nils Håkanson om sin bok på Goetheinstitutet i Stockholm