Smisk och champagne som ger mersmak

Wera von Essen visar att hon har ett intressant författarskap i vardande

Publicerad 2020-05-28

Wera von Essen, aktuell med ”Våld och nära samtal”.

Det vore ett misstag att läsa Wera von Essens roman ”Våld och nära samtal” som autofiktion om sex, bdsm och begär. Risken finns, eftersom hennes första bok, ”En debutants dagbok”, innehåller material och episoder som återkommer i ”Våld och nära samtal”. Men dagboksgenren är just det – en genre – och är i första hand litteratur. Det gäller Wera von Essen likaväl som Lars Norén.

”En debutants dagbok” och ”Våld och nära samtal” skiljer sig åt i betydligt högre grad än vad som är vanligt så tidigt i ett författarskap. von Essens första bok reflekterade över händelser i en ung, ännu inte utgiven författares vardag. Hennes längtan och besvikelser fick ett språk efter de olika stämningarna, så som förväntas av en autentisk dagbok. Sida vid sida registrerades skrivandets vedermödor, lönearbetets förbannelser och längtan efter kärlek.

”Våld och nära samtal” är betydligt stramare, både språkligt och innehållsmässigt. Berättarjaget tar 4:ans buss genom Stockholm med hopp om att motverka kontaktlösheten i världen. Hon åker till lovern, till psykoanalytikern eller till arbetet i hotellet på Surbrunnsgatan. Hon tar emot smisk och champagne hos en av sina lovers, söker samtal hos analytikern och ser samhället i miniatyr på hotellet.

De korta kapitlen, sällan över två boksidor, består av enda mening; en utandning där en föresats kan följas av beskrivningar eller reflektioner för att avslutas med en besvikelse eller insikt. Det finns en behärskad kraft i det suggestiva och rytmiskt synkoperade språket. Texterna har en avlägsen släkting i forna tiders religiösa vittnesmål kring frälsning och nåd, inte bara i tematiken, utan också längs den törnbeströdda väg som 4:ans buss tar berättarjaget.

Liksom i ”En debutants dagbok” finns här en stark politisk dimension. Klasskillnader noteras, kanske tydligast genom registrerandet av individer som befinner sig utanför alla de skenbart eller verkligt framgångsrika innerstadsbor som dyker upp under färden med buss 4 eller bland hotellets gäster.

De män som hon möter är i bästa fall äldre och bildade, men känslomässigt tafatta. Oftare är männen själsligt tomma; glatta som funktionslösa designföremål, blott dugliga som masters. Berättarjaget sammanfattar vid ett tillfälle kärlekens moderna grammatik: ”färdig med lovern, som en swishbetalning ett foodorapaket ska de vara, relationerna i senkapitalismen”.

Det är genom våldet, späkningen, som nåden ska visa sig. Där har männen en funktion som instrument för hennes väg mot bräckligheten, den svaghet som ska göra henne mottaglig för Honom.

Vid ett återgivet replikskifte mellan jaget och en av dessa smiskande män heter det: ”jag sa, vad saknar du när du saknar mig, han sa: Våld och nära samtal”. Hon konstaterar att åtrå och passionen skiljer sig åt. Åtrån är ett begär med ett nyckfullt mål. Passionen ockuperar, den står i vägen. Med tanke på bokens religiösa motiv ska läsaren minnas etymologin: passio betyder lidande.

Citat från Simone Weils ”Tyngden och nåden” flätas in i romanen vid några tillfällen. Tyngden är för von Essen våldet, gisslandet. Nåden skulle kunna vara de ”nära samtal” som lika gärna kan läsas som att hon bara närmar sig samtal, men aldrig når ända fram. Begäret, ett dominerande motiv i romanen, är den fråga på vilken hon söker ett svar. Nåden är ett svar, skrivandet ett annat.

En andra del i denna passionshistoria antyds på sista sidan. Må den skrivas. Med von Essens båda böcker noterar jag ett sällsynt intressant författarskap i vardande.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln