Missbruk och ständig rädsla för våld

Verkligheten drabbar hårdast i Darren McGarveys ”Fattigsafari”

Publicerad 2020-03-05

Darren McGarvey (f 1984) är författare, rappare och krönikör.

När Darren McGarvey nästan är klar med manuset till Fattigsafari ser han nyheten om en stor brand i ett höghus i London. Under några dagar är rapporteringen oavbruten, och han betraktar den med stigande fasa och vrede.

Sen försvinner historien från medierna, och området Grenfell kan återgå till sin status i radioskugga. Misären är bevakad för denna gång.

Och boken har fått en titel som ringar in vad McGarvey vill göra – diskutera fattigdom och klass ur ett perspektiv där avståndet mellan de som talar och de som blir omtalade, inte är så långt.


McGarvey inleder med att erkänna att han inte är författare. Han är rappare och en medievan kommentator av sociala frågor. Han har också vuxit upp i fattigdom och allt den riskerar föra med sig för en ung kille i Pollok, Skottland. Missbruk, anknytningsproblem, ständig rädsla för våld. Det är Trainspotting-Skottland vi talar om här.

Om jag ska vara lite elak så har han rätt – särskilt stor litteratur är det sällan. Trots det har Fattigsafari vunnit Orwellpriset, och det framstår inte alls som konstigt. Det går en rät linje mellan George Orwells Nere för räkning i London och Paris eller essäsamlingen Som jag behagar och McGarveys ambitiösa försök att blotta ett samhälle som på många sätt präglas av ännu djupare klyftor än då.


Kanske är det inte heller meningen att vara ”stor litteratur”. Boken vill synliggöra det enorma glappet mellan under- och medelklass, varav jag och gissningsvis nästan alla som läser den här recensionen tillhör den senare. Men ofta undrar jag om den tilltänkta målgruppen gillar McGarveys pladdriga och föreläsande ton, som påminner om texter vi fick läsa under min misslyckade och enda termin på Socialhögskolan.

Hade jag andra förväntningar? Kanske att Fattigsafari skulle påminna mer om rapporteringen från Grenfell, med saftiga inblickar i fattigdomens helvete? Så är det nog. Och när sådana kapitel gör ett ovanligt gästspel så är de ofrånkomligen bokens starkaste. Inte minst när han berättar om den våldsamma, oförutsägbara mamman.


Detta är inte helt lätt att erkänna, eftersom McGarvey är väl medveten om att dessa detaljer är en förutsättning för att han över huvud taget skulle bli påtänkt för utgivning. Det var så han hamnade i medialt rampljus från första början. BBC såg en ung, arg och verbal kille, och lät honom vara programledare för Neds (ett nedsättande ord för lågutbildade, stökiga ungdomar). Ett hedrande uppdrag tills han insåg att han var där som maskot, och var ointressant så länge han inte gestaltade sin egen bakgrund.

McGarvey lyckades alltså använda sitt eget liv till valuta, till en oväntad framgång, men inte ens då var han mer än platsen och förutsättningarna han kom ifrån. Att han fortsätter göra samma sak här tycks mest vara ett plågsamt krav för att tillåtas tala om de strukturella orättvisorna som får mycket mer plats.


De politiska visioner han ställer upp är något abstrakta. Varken till vänster eller höger hittar han någon tillhörighet. Vänstern borde sluta citera Marx och i stället fokusera på att exempelvis minska rökningen. Det är nog så man kan sammanfatta hans kärna bäst – han lägger sig nära människan, ser deras brister och styrkor och är alltid förlåtande.

Det är lovvärt, men jag kan inte hjälpa att tänka att genomslagskraften är större i Storbritannien. I Sverige har denna typ av identitetspolitik diskuterats på liknande sätt länge. Scenerna övergår ofta i ganska grundläggande psykologiska resonemang. En bok som J. D. Vances Hillbilly – en familj och kultur i kris når mycket djupare. I Fattigsafari är det svårt att finna fokus eller framåtrörelse. Den ligger någonstans mellan memoar, reportage och essä. Ämnet blir helt enkelt för stort.


Den omedelbara verkligheten drabbar hårdast, hur exotiserande den än må vara. Som när han på ett bibliotek får syn på två tjejer som är där av helt olika anledningar.

Den ena visar tydliga tecken på att redan ha internaliserat sin otrygghet och stress, på samma sätt som McGarvey gjorde som liten. Den andra är på besök från det välbärgade området Bearsden och ska träffa sina kusiner. Hon gråter för att hon saknar sin mamma. De är i samma ålder och på samma plats, men det här är förmodligen sista gången de ens befinner sig nära varann. Det finns ett system som håller dem åtskilda, och det stavas klass.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln