Kan maskiner måla meningsfullt?

Kreativ artificiell intelligens börjar ta över konsten

Publicerad 2020-08-02

Kan maskiner måla, komponera musik och skriva poesi eller romaner?

Detta har redan bevisats, så frågan är föråldrad.

Det intressanta i dag är i stället hur det görs, hur meningsfullt det blir och inte minst varför maskiner över huvud taget ska syssla med detta?

Det är just sådant Marcus du Sautoy undersöker i boken De skapande maskinerna — Hur AI lär sig koda mänsklig kreativitet.

Den som haft förmånen att höra den brittiska matematikprofessorn föreläsa kan inte ha missat hans stora intresse för musik och hur han ofta finner paralleller mellan sina favoritämnen. I sin nya bok lånar du Sautoy också ord från Bachs elev Lorenz Mizler von Kolofs, som redan på 1700-talet beskrev musik som ”den ljudande matematikens process.”


Förutom att återkomma förtjust till beröringspunkterna mellan musik och matematik, och likna komponerandets mönster och regelverk vid algoritmer, dyker du Sautoy nu vidare ner i den pågående utvecklingen av artificiell intelligens inom flera konstnärliga fält. Det blir många målande exempel och inspirerande resonemang, när du Sautoy – utan att inta någon kategoriskt tvärsäker position vare sig för eller emot AI-konst – grundligt och pedagogiskt går igenom vad algoritmer och artificiell intelligens är, kan göra idag, och kan tänkas göra i en nära förestående framtid.

Den brutala hajpen kring AI har för övrigt också lett till att mycket av det som marknadsförs som AI egentligen snarare handlar om enklare algoritmer, statistiska beräkningar eller datavetenskap.


Som du Sautoy skriver är det viktigt att verkligen förstå vad algoritmer och AI är. Både för att hänga med i den samtida debatten och i denna boks fortsatta resonemang. Ju mer vårt samhälle automatiseras, desto viktigare att kunna förhålla sig kritiskt och bilda sig en uppfattning om såväl hot som möjligheter med AI.

De allra flesta av de konstnärliga experiment som görs idag med artificiell intelligens, som exempelvis när robotar tränats att komponera musik eller måla tavlor i berömda mästares stil, eller skriva fortsättningar på romaner, utifrån inmatade kataloger av deras verk, görs enligt top-down-metoder att programmera kod enligt regeln ”if this, then that”. Men i framkant ligger nu bottom-up-programmering, där man försöker få artificiell intelligens att trolla fram något mer än den informationen som först tankats in — och självständigt skapa något helt nytt. Förebilden är den mänskliga hjärnan med sina neurala nätverk, som vi faktiskt inte vet tillräckligt mycket om än för att kunna kopiera.


Målet är att inte bara knäcka det så kallade Turingtestet och lyckas med konststycket att lura människor att datorn är mänsklig, utan också det betydligt svårare så kallade Lovelacetestet. Det har uppkallats efter AI-pionjären Ada Lovelace och hennes berömda invändning att datorer bara kan göra vad vi ber dem att göra, och kan kortfattat definieras ungefär så att den som skapat programmet och har tillgång till all information inte ska kunna förklara hur programmet kommit fram till resultatet. Resultatet får dessutom inte vara en slump utan måste kunna upprepas.

Marcus du Sautoy


Marcus du Sautoys sökande efter möjliga svar på frågorna om maskiner egentligen kan ersätta den mänskliga kreativiteten är medryckande och lätt att hänga med i, även i sina tekniska beskrivningar, som hur AI-jazzimprovisatören ”The Continuator” programmerats med så kallade Markovkedjor. Men för den som följer denna tekniska utveckling närmre kan exempel som den ofta refererade milstolpen när datorprogrammet Alpha Go vann över den professionella mänskliga spelaren Lee Sedol i det kinesiska brädspelet Go i mars 2016, kännas upprepande och framför allt inte särskilt relevant som exempel i förhållande till konst. För spel handlar ju primärt om problemlösning och matematiska strategier, medan konst och litteratur snarare än att lösa frågor, oftare ställer nya kring det där svårfångade som har med det mänskliga medvetandet, mellanmänsklig erfarenhet, våra känsloliv och vår fria vilja att göra. Du Sautoy kallar detta ”den mänskliga koden” som maskiner har desto svårare att imitera och knäcka. Frågan är också om det egentligen ens är önskvärt.


Som bekant drivs den tekniska utvecklingen främst på av kommersiella krafter. Techjättar som Google och Microsoft är inblandade i många av de omtalade AI-projekten inom konst och kultur och pushar utvecklingen framåt av rent ekonomiskt intresse — något som blir särskilt tydligt när musikbranschen utforskar artificiell intelligens för att skapa hitmusikrobotar man slipper betala royalties till.

Så även om maskiner nu kan lära sig att billigt spotta ur sig konst, musik och litteratur, kvarstår utmaningen för maskinen — liksom för konstnären, musikern och författaren, vare sig den nyttjar den senaste tekniken eller ej — att skapa något av värde. Och konstnärligt värde, kvalitet, är verkligen inte det samma som kvantitet, det mest lyssnade på en topplista, den mest klickade bilden på internet, eller den bäst säljande romanen. Det om något har nätets algoritmer redan lärt oss, med alla dess förslag på genvägar som ständigt visar oss mer av samma sak.


Både konst och kunskap handlar ju, tvärt om, om att utsättas för och processa information och uttryck som säger oss något vi inte redan vet, något som utmanar våra hjärnor och vår existens. Alltså är det tveksamt om AI-konst utan någon som helst mänsklig handpåläggning kommer att bli mycket mer värdefull än random digitalt brus.

Men det återstår att se, när hajpen lagt sig och de första häpna wow-ropen tystnat. Då kanske vi tvingas uppdatera vår syn på vad konst är, men till dess kan vi alltid lära oss mer, genom att till exempel läsa Marcus du Sautoys bok. Men skynda på innan den blir gammal. Teknikutvecklingen går fort nu.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.