En kärleksfull krigsskildring

Lennart Bromander drabbas hårt av en sorgsen, våldsam självbiografisk roman från Vietnamkriget

Publicerad 2019-07-31

Bao-Ninh

En författares privata cv ska egentligen inte vara så viktigt – verket bör tala för sig själv. En roman som Krigets sorger gör också det, men ändå är det knappast oväsentligt att känna till författaren Bao Ninhs bakgrund. Som sjuttonåring värvades han 1969 till Nordvietnams armé och deltog i stridande förband fram till Saigons fall 1975. Han tillhörde den 27:e ungdomsbrigaden, och av dess femhundra soldater överlevde tio, varav sex begick självmord efter kriget.

Krigets sorger är inte direkt självbiografisk, men det är ett slags sammanfattning i romanform av författarens ohyggliga ungdomserfarenheter. I romanen förmedlas mycket som jag egentligen inte alls vill veta, som hur det känns att sitta i en stridsvagn som kör över lik.

Bao Ninh är såvitt jag förstår en känd skribent i Vietnam, men detta är hans enda roman, nedskriven närmast som en traumabearbetning. Krigets sorger är samtidigt en metaroman, som handlar om författarens alter ego Kiens försök att efter kriget skriva ifrån sig de extrema fasor han genomlevt.


Det finns egentligen ingen kronologi i romanen, upplevelser från strax före, under och efter kriget går i varandra och flätas samman till en tillvaro av bottenlös existentiell sorg. Och detta existentiella sorgetema gör den här romanen speciell som krigsskildring.

Kien tillbringar tio år i kriget och därefter en tid i ett liksökarkompani. Det förekommer handlingar av enastående heroism, men ingen handling glorifieras, även det största hjältemod genererar ändå bara döda unga människor. Kien är uppvuxen i Hanoi och kämpar därför i den nordvietnamesiska armén men upplever aldrig vare sig patriotisk hänförelse för de egna eller hat mot sydvietnameser eller ens mot amerikanerna trots deras fruktansvärda krigsförbrytelser. Det handlar hela tiden enbart om att balansera på en existentiell knivsegg. Kiens framgång i den balansakten innebär ingen lycka, sorgen är lika tung efter krigets ”segerrika” slut.

Det är ändå en hjärtskärande vacker kärlekshistoria

Denna tunga väv av sorg innehåller också en vacker – men förstås tragisk – kärlekshistoria. Tonåringarna Kien och Phuong är oskiljaktiga, men kriget tvingar isär dem under flera år. Båda överlever och förenas efter kriget, och då är det för sent. Det visar sig att det inte går att leva tillsammans efter så svåra upplevelser. Det är ändå en hjärtskärande vacker kärlekshistoria, som för tankarna till den sovjetryska filmklassikern Och tranorna flyga.

Krigets sorger är tung att läsa, och det ska den vara, men samtidigt finns en imponerande humanistisk resning bara i det faktum, att författaren ändå förmått fånga och ge en så stark konstnärlig struktur åt fullkomligt orimliga mänskliga erfarenheter.

Romanen utkom på svenska för första gången redan för tjugofem år sedan, men heder åt förlaget Tranan, som på nytt satsar på denna märkliga roman, dessutom i en snygg utgåva.

Översättningen är tyvärr gjord i två steg via engelskan. Jag har ingen kritik mot översättaren, men samtidigt känns det som att texten är försedd med ett europeiserande filter.

Ta en mening som ”I den gamle mannen såg han en vis, mångfasetterad intelligens med ett varmt romantiskt hjärta som tycktes höra hemma i en annan era, en sentimental tidsålder…” Vad har orden i den meningen för valörer och konnotationer på vietnamesiska? Jag vet inte, men jag undrar.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln