Mer av allt – fasa och underhållning
Viktoria Jäderling läser en roman om människosmuggling i vår tid
Publicerad 2017-10-17
En roman om vår tids människosmuggling bör vara hemsk läsning. Att befinna sig i en människosmugglares depraverade medvetande i fyra hundra sidor en utmattande övning.
Det är det också, men det ska genast sägas att den turkiske författaren Hakan Günday mest slående grepp inte är katalogen av groteska händelser som präglar flyktingsmugglaren Gazâs liv, från det att han redan som nioåring invigs i faderns smugglarnätverk. Snarare är det kraften i att tjugo år har gått när dessa fyra hundra sidor är slut och hur det illustrerar den mycket lukrativa människohandelns koppling till en lika akut som permanent kris.
Om det är en provokation i sig, så är Gündays metod mer av allt: mer cynism, mer osynliggörande och avhumanisering av flyktingarna, eller ”skallarna” som de också kallas.
Men det börjar som nästan vilka oskyldiga pojkstreck som helst. Den uppfinningsrike Gazâ kommer på att han kan börja ta betalt för vattnet han ska ransonera ut till flyktingarna. Och han slarvar med att sätta på ventilationen i lastbilens fraktutrymme vilket leder till att en ung afghansk man kvävs till döds. Mannen förvandlas till en inre röst som Gaza kallar för Fredag efter att ha läst Robinson Crusoe, vars koloniala upplysningsäventyr träder fram i infernalisk skrattspegel.
I faderns järngrepp förhärdas Gazâ stegvis och den barnsliga ondskan blir moget beräknande när han lär sig konsten att manipulera via en datorskärm, med vilken han (i brist på underhållande spel, kanske) övervakar och styr de desperata människor som hålls gömda i en vattenreservoar i väntan på vidare transport.
Slavägare som slavägare, men Defoes hjälte tar kontroll över naturen och slaven och lämnar ön som en rik man, medan antihjälten Gazâ aldrig kan lämna sin ö, instängd som han är i sig själv, i sin makabra historia.
Det hela eskalerar till helvetespikaresk i manlig avantgardetradition. Antagligen också drift med densamma. Stundtals drar det faktiskt åt ren outsiderkitsch – je est un autre och ”Kafka hade inte heller så roligt” och liknande. Med en lätt bedagad stil, ömsom ironisk, ömsom muntligt antilitterär, fullständigt frossar Günday i nihilism, i maktmissbruk och alienerat våld. Det är som om själva litteraturen korrumperats, blivit löjlig.
Känslan av kitsch förstärks av att romanens inledande citat som tillskrivs Rimbaud, ”Det enda helt outhärdliga, är att det inte finns något som är helt outhärdligt”, inte ens är ett äkta Rimbaud-citat (jag har dubbelkollat med översättaren Elias Wraak) utan är hämtat från filmen och pjäsen Total eclipse om Rimbaud. Å andra sidan hör ju blasfemi också till genren.
Frågan jag då och då ställer mig är om romanen verkligen äger panache – elegans, stil – helt enkelt den kvalitet jag önskar av denna litterära serie. Ena stunden skriver Günday omständligt, självuppfyllt och pratigt – när han ägnar långa stycken åt att förklara hur Gazâ och en grupp flyktingars döda kroppar hamnat fastkilade i en klippskreva får jag läsa om flera gånger utan att lyckas visualisera det – andra gånger har jag tvärtom känslan av framforcerat förlopp. (Günday, född 1976, är för övrigt ofta omnämnd som den turkiska litteraturens enfant terrible, oklart varför.)
Men Günday är stötande nog också en underhållande (manipulativ) berättare. När romanen andas lugnare övertygar den, när den illustrerar att det inte finns några som helst hinder i världen för den här sortens kapitalism. Tvärtom, världen ligger öppen för den ensamme mannens bisarra, närmast visionära sökande efter kontroll, efter mer raffinerat våld, som samtidigt ska fungera som motgift för hans traumatiserade inre i en välbekant ond spiral.
Ända tills… ja, bokens slut är närmast sublimt i sin hopblandning av fasa och förlösning. Ett möte mitt i den afghanska öknen leder åtminstone i någon mening till poetisk rättvisa. Samtidigt är det som sker motsatsen till förlösning. I solens bländning når romanen en absolut nollpunkt, eftersom händelsen antagligen bara kommer att leda till mer våld, mer av allt, framför allt bortom den här romanens slut.
