Ebola knäckte romarna

Ragnar Strömberg om en överdådig studie över det ikoniska imperiets uppgång och fall

Publicerad 2019-03-13

Efter 350 år av blomstrande herravälde drabbades Romarriket av klimatkatastrofer och dödliga epidemier. På 400-talet plundrades Rom av goter. En era var över.

Utanför trattorians fönster såg vi hur la bora, den vildsinta stormen som varje vinter går bredbent och ylande fram längs den östadriatiska kusten från Trieste-bukten till Grado-lagunen, lät en röd baldakin sväva genom störtregnet över den lilla piazzan med makliga vingslag som en rocka, medan den lekte plockepinn med cyklar, tidningsställ och kundvagnar. 

På väggen vid vårt bord hängde två inramade, gulnade fotografier. På det ena gjorde det lokala fotbollslaget saluto romano och på det andra stod Benito Mussolini på en veteåker i bar överkropp flankerad av två leende bönder. 

”Jag vet vad du tänker”, sa Gabri och pekade med gaffeln på fotot. ”Ja, han var en diktator. Ja, han gjorde oss till Hitlers medbrottslingar. Men sanningen är också den att det var han som förvandlade de här malariaträsken till åkermark.”


Att dödligheten i arbetskårerna var besvärande hög har inte hindrat att Mussolinis eftermäle är intill amnesti apologetiskt i de här trakterna, där malarian var den vanligaste dödsorsaken när Attila halvtannat årtusende tidigare, i spetsen för sina hunner skövlade regionens mest betydande stad Aquileia.

Vid det laget var glansdagarna för den forna romerska gränsbastionen mot östgoterna och de illyriska provinserna, som blivit ett fäste för kristendomen, redan över och det med eftertryck.

Ett öde staden delade med alla de en gång så myllrande städerna i det mäktigaste imperium världen skådat, inklusive Rom, som 410 invaderats och plundrats av visigoterna – forna bundsförvanter, till råga på allt – efter en lång belägring.


Som antikhistorikern Kyle Harper visar i Roms öde, bar romarrikets uppgång fröet till dess undergång.

Det ”romerska klimatoptimumet” – ett vått, varm och stabilt klimat i Medelhavsområdet som varade mellan 200 f Kr och 150 e Kr – var den yttersta förutsättningen för territoriell expansion och handel över tre kontinenter. 

Sahara grönskade. I Alexandria regnade det alla årets månader utom i augusti. Bokskogar bredde ut sig på bergssluttningarna. Den romerska militärapparaten var överlägsen i alla avseenden. De erövrade provinserna inlemmades ekonomiskt och kulturellt. Skattesatserna var blygsamma, men uppbörden effektiv. Städerna växte. Som kejsar Vespasianus uttryckte saken när han beslöt att beskatta de offentliga toaletterna: pecunia non olet – pengar luktar inte.

Det var med historikern Edward Gibbons ord ”den lyckligaste tiden” och i Henrik Gundenäs samtidigt herkuliska och eleganta översättning skildrar Harper hur denna makalösa socioekonomiska och politiska dynamik skapade ett paradis för fiender, långt dödligare än Attilas beridna och beväpnade klimatflyktingar undan den förödande torkan på den eurasiska stäppen. 


På den ena, synliga, axeln uppreste sig naturen mot sina herrar med kyla, ökenutbredning, felslagna skördar och lokala katastrofer i form av översvämningar. På den andra, osynliga med – mikrober. 

År 165 e Kr bryter den antoninska pesten ut, den första dokumenterade pan-demin i mänsklighetens historia, sannolikt orsakad av smittkoppor, och skördar mängder med offer. 

Men den sociala resiliensen var tack vare infrastrukturen stark, starkare än befolkningens motståndskraft – hygienen var inte romarnas bästa gren och de var både mer kortvuxna och kortlivade än -sina förfäder från järnåldern och sina medeltida ättlingar. 

År 249 e Kr bryter den cyprianska pesten ut och rasar i över ett decennium. Stödd på modern mikrobiologisk forskning kommer Harper till slutsatsen att det rör sig om en form av ebola, med ett snabbt och aggressivt sjukdomsförlopp. 


När det västromerska rikets saga var all accelererade den nedåtgående spiralen. 

Harpers skildring av imperiets geopolitiska fragmentering och sociokulturella stagnation under åren fram till 536 e Kr när den senantika lilla istiden inträffar är skakande läsning, i hög grad för att han inte drar några lättköpta paralleller till våra dagar. 

Harper stöder sin magistralt överdådiga studie på forskning inom en lång rad områden, från mikrobiologi till dna-sekvensering och låter oss möta romarna, som bara fem år in i den lilla istiden ska drabbas av den justinianska pesten – en böldpest som ska hemsöka dem gång på gång under de följande seklen – såsom i en spegel, i en värld ”där naturen börjar utkräva sin hämnd samtidigt som vi försöker upprätthålla en illusion om kontroll”.

Precis så. Tag och läs.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln