Varnar för ny tragedi

Uppdaterad 2016-11-07 | Publicerad 2016-11-03

Torsten Kälvemark om boken som jämför Hitlers tid med vår - och möter hård kritik

Den 5 juli 1941 satte den lettiske professorn Francis Balodis punkt för en memoarbok med titeln Våld och frihet. Han var flykting i Stockholm och en del av den lettiska kolonin hade samlats i hans hem för att fira att den röd-vit-röda flaggan på nytt vajade över Riga sedan de sovjetiska ockupanterna drivits bort. Alla tänkte på sitt fosterland som, med hans egna ord, ”nu befriats från det ryska överväldet, det värsta något folk kan råka ut för”.

Fast det fanns förstås några i Lettland som snart skulle drabbas av ett ännu värre övervåld: judarna. Balodis bok hade inte ens nått tryckpressarna innan judendomen i hans hemland mer eller mindre förintats, delvis med hjälp av hans landsmän.

Själv var han säkert inte antisemit men det var förstås politiskt aningslöst att välkomna tyskarnas snabba intåg i Baltikum. Trots att han själv forskat i Tyskland verkade han ha glömt vad som hänt hans judiska kollegor vid universiteten där. Hans tänkande formades, som en svensk recensent samma år noterade, av en stark lettisk nationalism i kombination med ett djupt rysshat.

Timothy Snyders bok om Förintelsen rör indirekt vid denna ideologiska ambivalens. Han skildrar den period i Europas historia när två totalitära ideologier drabbade samman i länder där också starka nationalistiska strömningar utvecklats under mellankrigstiden. Tillsammans var det basen för en häxbrygd som kom att skörda miljontals liv. Om detta har Snyder skrivit den uppmärksammade bok som på svenska heter Den blodiga jorden.

En av hans teser i det nya verket är att det var sönderslagningen av statliga strukturer i bland annat Baltikum som gav grogrunden för judeutrotningen, detta i kombination med den nazistiska propagandan om ”judebolsjevismen”. Till det kom traumat efter den sovjetiska erövringen med dess deporteringar och mördande. Han tar skillnaden mellan Danmark och Estland som ett exempel. I vårt södra grannland drabbades inte judarna av något dråpslag omedelbart efter ockupationen och många av dem kunde senare fly till Sverige. I Estland däremot dödades i stort sett hela den kvarvarande judiska befolkningen direkt.

Redan här kan man se en förenkling hos Snyder. Den sovjetiska ockupationen skapade i sig knappast de politiska förutsättningarna för utplåningen av den judiska befolkningen i Estland. Medan Danmark systematiskt utvecklat en demokrati hade esterna dessförinnan en lång och smärtsam historia med allt från den baltiska adelns förtryck via det tsaristiska styret till 30-talets auktoritära regim och antiparlamentariska strömningar. Stalins hantlangare lät förvisso deportera estniska judar till Sibirien men 75 procent av dem som var kvar när den tyska invasionen började lyckades ändå fly, de flesta faktiskt till Sovjetunionen.

Snyders notapparat och litteraturförteckning kan te sig bedövande. Är man inte specialist på perioden och dess många aktörer är det omöjligt att ta ställning till hans bok utan att också ta del av den omfattande diskussion som originalutgåvan föranlett. Invändningarna är många och de har bland annat kommit från några av de mest etablerade förintelseforskarna. Inte minst har historiker och skribenter med judisk bakgrund ifrågasatt flera av Snyders bärande teser. Till dem hör veteranen Walter Laqueur som något sarkastiskt säger att Snyder ibland verkar uppfatta sig som en historiografins Newton, en man som just upptäckt en ny naturlag.

Invändningarna riktar sig mot några av Snyders huvudidéer, bland annat hans tolkning av Hitlers strävan efter ”Lebensraum” i något slags ekologiska termer. Kritiken gäller också hans vilja att överteoretisera förklaringar till det fruktansvärda våldet med bortseende från vad som ändå måste ses som grundläggande mänskliga mekanismer. Antisemitismen har en lång och komplex historia men vad som för några kan vara teologi eller rasbiologi kan för andra vara krasst materiella eller sociala drivkrafter. Adam Gopnik i The New Yorker har förstås rätt när han i sin magistrala och kritiska essä om boken skriver om det som decennier efter Förintelsen ändå hänt i såväl Vietnam som Mellanöstern och Afrika: ”Skrämda soldater i främmande länder mördar lokalbefolkning utan nåd eller mening.”

Adolf Hitler. Foto: AP

Timothy Snyder har redan tidigare haft starka polska perspektiv på andra världskrigets historia. Också den här boken är i många avseenden fokuserad på Polen, inte minst landets relation till sin judiska befolkning. Genom koncentrationen på drabbningen mellan nazism och kommunism i Östeuropa blir hans perspektiv något snävt. När han skriver att Förintelsen började i Lettland och Litauen i juli 1941 glömmer han att den redan hade börjat i Kroatien där dödandet av judarna förvisso inte hade något att göra med kraftmätningen mellan Hitler och Stalin.

Att Kroatiens diktator Ante Pavelic för övrigt inte nämns i boken är besynnerligt. Detsamma gäller en annan judehetsare som ukrainaren Stepan Bandera. 2010 kunde Snyder polemiskt skriva att det fanns vissa likheter mellan Bandera och Stalin: ”I deras kamp för Ukraina triumferar den princip som fascister och kommunister delar: att politisk förändring helgar våld.” Att en central aktör som Bandera några år senare försvinner ur historieskrivningen kan möjligen ses som en eftergift åt regeringen i Kiev som just döpt en gata efter hans namn. Över huvud taget har ju Snyder i sin politiska praktik visat sig något undfallande för den historierevisionism som nu grasserar i Öst- och Centraleuropa.

Slutkapitlet innehåller den varning som bokens underrubrik utlovat. Här tar Snyder steget från att vara historiker till att bli förkunnare. Det är också det avsnitt som fått möta den starkaste internationella kritiken. Vilka lärdomar kan vi dra av Förintelsen i en värld som hotas av etniska krig, klimatförstöring, politisk och religiös fanatism? Finns det i den frågan möjligen en fara för instrumentalisering av 1900-talets stora tragedi? ”Aldrig mera” är ett mantra som upprepats sedan 1945 och ändå ser vi vad som hela tiden händer. Det är som en tysk historiker skrev om just detta kapitel: Snyder vill varna för apokalyptiska undergångsvisioner i politiken men levererar själv en sådan.

Det här är en bok med många och skrämmande fakta. Snyders beläsenhet är imponerande och på hans breda kunskaper finns inget att anmärka. Det är när han sätter in dessa fakta i en bitvis bräcklig överbyggnad som han kan framkalla tvivel. Som inlägg i en historisk diskussion har volymen i mer än ett avseende tyngd. Men som i all läsning av akademiska verk är det viktigt att också ta del av opponenternas invändningar, framför allt när en framstående forskare verkar ha bländats av sitt eget teoribygge.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.