Udda konsertminne blev ljuvlig självbiografi
Warren Ellis ”Nina Simone’s gum” är ett litterärt minnesskrin
Publicerad 2021-11-18
Den 1 juli 1999 ger Nina Simone det som skulle bli hennes sista konsert i London. Hon är i fysiskt ganska dåligt skick men trollbinder sin publik, och i Royal Festival Halls salong sitter en hänförd Warren Ellis.
Den skäggige, australiensiske musikern och kompositören, tillika känd vapendragare åt Nick Cave, får en i det närmaste religiös musikupplevelse. Och efter konserten, fortfarande som i trans, klättrar han upp på scenen och stjäl ett tuggummi som Nina Simone med en cool gest plockat ut precis innan hon börjat sjunga, och lämnat kvar på Steinwayflygeln.
I över tjugo år förvaltar sedan Warren Ellis sitt bisarra stöldgods i en påse utan att någonsin röra vid det. När Nick Cave erbjuder honom att ställa ut tuggummit i utställningen Stranger than kindness har han bara öppnat påsen för att kika på den heliga reliken ett fåtal gånger.
Nu har Warren Ellis skrivit en helt ljuvlig bok om sin udda konsertsouvenir. Eller, snarare, låtit Nina Simones tuggummi inspirera en självbiografisk berättelse om musik, konst och skapande, och om döda föremåls förmåga att bära på historier och erbjuda tidsresor. Tuggummits märkvärdiga färd från doktor Nina Simones käft till utställningsmontern i Köpenhamn 2020 är bara en bråkdel av allt Warren Ellis lyckas pressa ur denna gråstela klump.
Till vardags spelar han violin, flöjt och dragspel som en yvig gud och komponerar fantastisk instrumentalmusik för sitt band Dirty Three. Text har aldrig varit hans grej, det erkänner han, och kreddar den professionella hjälp han fått med sin bokdebut.
Men ju längre in i läsningen man kommer, desto mer övertygas man om att det ändå måste vara Nina Simones tuggummi som likt en talisman trollat fram Warren Ellis varma, engagerade berättarröst. Det är liksom inte bara tuggummits form som väcker associationer till ett hjärta – det tycks verkligen ha förmågan att pumpa fram känslor, tankar och minnen.
Inte oviktig är tuggummits funktion som länk till en svunnen tid då inga smartphones fanns för att vare sig dokumentera eller störa berättelser, minnen och konsertupplevelser. Tillsammans med Warren Ellis fascination för relationer mellan människor och prylar, ger detta perspektiv boken en fysisk genuinitet som jag allt oftare kan sakna i vår ytligt splittrade, digitala samtid. Men även bokens högst nutida, infogade skärmdumpar med sms-konversationer om utställningsbestyr, liksom dokumentationen av de första nervösa försöken att gjuta av tuggummit, får mig att fastna i Nina Simone’s gum.
Att läsa hur Warren Ellis finner kraft i musiken är dessutom riktigt vackert. Som hur han alls upptäckte den, genom ett annat fynd räddat från sopdöden: han hittade sitt första dragspel på tippen. I en marmorkula speglas hans möte med den grekiska sångerskan Arleta och framkallar bakgrundsbilderna till Dirty Threes rispiga tolkning av hennes Mia Fora Thymamai – en sång Ellis hävdar ”kan stoppa tiden”. En av många fina tidsbilder Warren Ellis fångat, och sammanfogat med tuggummi, i sitt litterära minnesskrin.
