Ner till källarkulturen – och tillbaka till Metoo

Elise Karlssons nya roman lider av en komplicerad intrig men bottnar i klasskildringen

Jenny Högström

helskärm

Om det var något vi lärde oss av metoo så var det att ingen bransch eller del av samhället var förskonad. Ingen plats var för fin, inga människor för goda för att stå över patriarkatets skadliga verkningar: sexismen, maktmissbruket och övergreppen. Det var inga enskilda händelser.

I Matilda Gustavssons journalistiska granskning Klubben som utkom 2019 fick detta konkret gestaltning, men också en konkret plats: en keff källare i Stockholms innerstad med stela kulturarrangemang. Här blottades i ett svep såväl genikult, machokultur, regelmässiga sexuella övergrepp och trakasserier som ekonomisk brottslighet, stöld, tystnadskultur och hårdnackad förnekelse.

Det är omöjligt att inte läsa Elise Karlssons nya roman Smuts i ljuset av dessa händelser, dessa människor och denna plats. De gemensamma nämnarna är otaliga, och referenserna ömsom tydliga ömsom subtila. Bara en sån sak som att skådeplatsen kallas för källaren, eller ibland underjorden.

Romanen inleds med ett motto hämtat ur ett tal av Karl Marx: ”The victories of art seem bought by the loss of character” (ungefär ”Konstens landvinningar tycks ske på bekostnad av karaktär”). Ja, det är onekligen beklagligt.

Romanens jagberättare kallas inledningsvis H, sedan Hell och slutligen får hon sitt fulla namn: Hélène. Denna känns igen från Karlssons roman Klass, som utkom 2017 och till vilken Smuts beskrivs som en systerbok. Hélène är klassresenären från Rinkeby, då läste hon på universitetet, nu försörjer hon sig som spökskrivare. Bland annat skriver hon självhjälpsböcker, något som Karlsson var inne på i romanerna Linjen och Gränsen.

Men när Smuts inleds får Hélène ett telefonsamtal som kastar henne tillbaka i tiden, till ett teatersällskap och en plats där hon senast befann sig i 20-årsåldern. Hon är nyseparerad och lite lost och tackar ja fast det gick åt helvete förra gången. Vilket en vän från förr också påminner henne om. Redan ifrån början vilar det alltså en särskild, olycksbådande stämning över det hela.

Korsklippt med Hélènes berättelse – som mest liknar en masochistisk återgång till en riktigt dysfunktionell relation – finns Mikaelas berättelse, som är skriven i duform, i korta prosafragment. Men vem är berättaren, den som tilltalar henne så intimt? Är det Hélène som skriver en roman i romanen? Jag har faktiskt ingen aning.

Mikaela är dock det kvinnliga geniet bakom teatern i källaren, och hon är typ inlåst i en våning där hon skriver texterna, i det här fallet en dekonstruktion av Shakespeares En midsommarnattsdröm. Hennes partner heter Serner och vakar över teatern som ett slags modern version av kvinnomördaren Riddar Blåskägg. Då och då plockar han upp någon ungmö.

Hélènes uppgift består i att utifrån Mikaelas förment geniala utkast sätta ihop en fungerande text till teateruppsättningen. Men parallellt har hon fått ett annat uppdrag som innebär ett svek. Ett spionuppdrag. För en samtida läsare är det här lätt att föreställa sig en utomstående granskning av teatersällskapets smutsiga byk. Det som här kallas för öppna hemligheter.

Och det är också smuts Hélène får under naglarna, även i bokstavlig mening, när hon besöker graven till en ung kvinna som en gång plockades upp, hyllades, konsumerades och därefter kasserades, av teatern. Eller snarare: av den här Serner. Men med de andras tysta medgivande.

Den här gången går Hélène in i arbetet och gemenskapen med öppna ögon. Hon registrerar och analyserar. Dubbelgångarmotivet. Syndabocksmotivet, utifrån den franske teoretikern René Girard. Vad som händer när konstnärliga visioner går före allting annat. Men hon blir också på nytt älskarinna till regissören, Charlie.

Varför, varför?

För att hon har ett glapp i sitt eget liv. ”Jag har svårt att känna starkt för det som är mitt eget”, säger hon klarsynt. Därför slentriandejtar hon mest. Därför är hon någons älskarinna. Därför hakar hon på andras projekt. Därför är hon spökskrivare. På något sätt hänger det ihop med relationen till hennes far, och ett nedärvt trauma.

Och fast det här depressiva tillståndet mest är en bihistoria så är det först här Elise Karlsson riktigt bottnar, tycker jag. I Hélènes djupt gående ensamhet och dess förhållande till ursprung och klassbakgrund.

Inledningen till romanen känns däremot ansträngd, plotten överdrivet komplicerad och konstruerad, med många lager och förebådanden. Och även om det lossnar efterhand så övertygar varken gestaltningen av teatermiljön eller passagerna om Mikaela. För att något ska framstå som verklighetsfrånvänt måste det först framstå som verkligt.

Dramaturgiskt sett ror författaren romanen i hamn. Samtidigt framstår plotten lika mycket som romanens akilleshäl. Det den måste berätta. Karlsson är skicklig på att gestalta tystnaden, klassaspekterna, stämningen och obehaget. Men när det blir typ en spänningsroman i högborgerlig kulturmiljö med välkänt motiv och välkända förebilder, då har hon tappat mig för länge sedan.

Den smuts Hélène har under naglarna, den har inte författaren.