Blod, svett och bårar
Anneli Jordahl om en sjuksyrras rafflande inifrånreportage
Publicerad 2019-06-20
Författaren Christie Watson arbetade i 20 år som sjuksköterska i London tills ryggen tog stryk och ”empatiutmattning” ledde till att arbetsglädjen försvann. Hon bestämde sig för att skriva den bok hon själv saknade när hon inledde sina studier vid mitten av 1990-talet: ”Till alla sjuksköterskor”.
Berättelsen handlar om allt från att bli av med rädslan för blod och för äckellukter till hur man vårdar barn som är döende i cancer. Att aldrig göra misstaget att säga till föräldrarna: Det kommer att gå bra. Det handlar mycket om etik. Att inte moralisera över den svårt narkomaniserade kvinnan som just fött sitt tionde barn som måste omhändertas. Graviditeten får henne att må bättre, när fostrets hjärta tickar känner hon sig levande.
Göra gott är en genrehybrid av rafflande arbetsplatsreportage, kåserande memoarer och en skildring av ett av världens äldsta yrken, med medicinhistoriska referenser till bland andra Hippokrates och Florence Nightingale.
Den sistnämndas liv hade ytterst lite med myten om henne som en altruistisk mes att göra. Det gjorde Åsa Moberg klart för oss med sin biografi över den berömda sjuksköterskan som räddade många liv under Krim-kriget och som dessutom strukturerade upp hela yrket.
Läkare i litteraturen finns det gott om. PC Jersild och Eva Ström har berikat skönlitteraturen med läkarvetenskap och erfarenheter av sjukvårdsmiljöer. Biträdena syns i arbetarskildringar eftersom många författare vikarierat inom vården.
Men just sjuksköterskor – yrkeskåren som befinner sig mitt i den stränga hierarkin – som använder sina yrkeserfarenheter är mer sällsynta. Jag kommer bara på deckarförfattaren och ex-sjuksköterskan Anna Jansson som har gett ut böcker i vårdetik.
Watson estetiska credo är besläktat med Johan Jönsons. In your face! En del scener med kroppsavsöndringar är som direkt hämtade ur Jönsons diktsamling Efter arbetsschema. Som när en patient kräks upp sin egen avföring och biträdena kavlar upp ärmarna, tvättar och byter sängkläder. Sjuksköterskorna måste förstås artigt diskret hålla andan i den fruktansvärda lukten och justera eventuell apparatur.
Hierarkin är genomgående tydlig. Manliga sjuksköterskor klättrar kvickt och får högre löner än sina kvinnliga kollegor. Nyanställda sköterskor från Filippinerna ler överseende när de blir instruerade som om de vore barn, fast de hade chefsbefattningar i sitt hemland. Och som patient riskerar du få sämre vård om du är mörkhyad eller från arbetarklassen.
Christie Watson började på en psykiatriavdelning och gick över till specialistvård för barn, med åren blev de allt färre i personalen. Men en riktigt dålig dag på jobbet var inte när hon aldrig fick tid till rast utan åt druvsocker för att inte svimma. Nej, det var när ett barn dog och personalen drabbades av skuldångest. Kunde de ha gjort annorlunda? En riktigt dålig dag kunde handla om att tvingas borra ett hål i ett hjärnskadat barns huvud för att ”låta överflödig vätska rinna ut”.
Som nybakad sjuksköterska trodde hon att yrket handlade om anatomi och farmakologi, men i själva verket var det filosofi och psykologi. Uppfinningsrikedom gäller. Ett barn ligger stilla när en smärtsam spruta i ryggmärgen ska tas, men bara om personalen spelar Princes Little red Corvette. När sprutan är redo trycker sjuksköterskan på play.
Watsons sätt att hantera yrkets svåra sidor är ett gott garv. Humor löser de flesta låsta situationer, visar hon. Hon lägger vikt vid att visa att sjuksköterskor är som folk är mest, festar, dricker, drogar. Läkare har för övrigt alltid legat högt på listor över yrken med hög alkoholkonsumtion.
Överlag har Watson ett gott öga till situationskomik och hyperboler, mycket är ”fantastiskt”. Ett av vår tids mest överanvända adjektiv? Slutet går mer i moll, med utbrändhet och stressrelaterade depressioner. Watson inledde sin yrkesbana redo för att uppleva ”livets mest extrema situationer”, men öppenheten hon bejakade hade lett till slutenhet. Dörren var stängd.
En riktigt dålig dag kunde handla om att tvingas borra ett hål i ett hjärnskadat barns huvud
Efter en skilsmässa orkade hon inte längre och sadlade om till författare. Hon debuterade 2011 med romanen Små solfåglar långt borta som kom på svenska året därpå. En familjeskildring som utspelar sig i Nigeria.
Det är inte yrkets fel att Göra gott slutar i svärta. De handlar om politik och fördelning av resurser. Med rätta är författaren polemisk när det gäller löner, personaltäthet och arbetsscheman. Förhoppningsvis blir det ”fint” igen att ”jobba med människor”, som det var på 70-talet. Vårdyrken går att försvara som väsentliga och meningsfulla och ledan över de senaste tjugo årens extremindividualism kan mycket väl gå in i sin motsats.
Berättelsen kan säkerligen stärka och upplysa blivande sjuksköterskor. Och även fängsla läsare som är fascinerade av sjukhusmiljöer och av arbetsskildringar.
Något av det bästa med yrket, skriver författaren, är att få perspektiv på sina egna problem.
Andras lidande är alltid mycket tyngre.
