Henrika Ringbom sätter sprätt på jaget

Hon förenar det omärkliga med det märkvärdiga

Publicerad 2020-08-20

Henrika Ringbom, finlandssvensk författare, född 1962.

Både de fristående dikterna och diktsviterna i Henrika Ringboms nya diktsamling lockar till enskild, avskild läsning. Detta eftersom de ofta kretsar kring erfarenhetsburna händelser och utprickade iakttagelser. Och i all synnerhet som Ringbom i de skilda sviterna har låtit sig inspireras av och kontextualiserar andra konstnärer, dramatiker, filmare, poeter. Så, inget fel med det:

”Min mun är tyst, min själ sluten / min puls lyssnar till sina egna slag / i tungsinnestimmen / sysslar jag stilla i de stilla rummen / Jag är långt borta/ifrån mig, ifrån världen / saknar orden, saknar dem inte.”

Samtidigt vore det oförlåtligt att stanna kvar i upplevelsen av den intensiva stillheten hos dikterna och därmed missa den större rörelsen i En röst finns bara när någon hör den.

Ty utan att någonsin överge sin personliga reskontra: resor, kärlek, moder, fåglar, ”tröst för de dödas själar” – hela den värld som närvarar hos Ringbom, så visar hon upp en uppfriskande förmåga att överge den gamla famliga centrallyrikens fasthållande, utmejslande och oundvikligt framhållandet av egots alla föredömliga vedermödor. För att inte tala om autofiktionens kittlande föreställning om en sanningsfigur bakom varje purjolök.


Hon sätter helt enkelt sprätt på jaget, också på duet. Antagligen vore det inte möjligt att sprätta med det ena utan att göra sammalunda med det andra. Inte ”vi” alltså, vår envisa understuckna följeslagare och korrekthetskoefficient. Utan du & jag, två positioner, utan begränsat antal: ”Både inne i och utanför / huset världen / har jag länge vetat / att livet förvandlas / till något som liknar en dröm / också för oss som lever”

Det är Henrika Ringboms speciella konst att kunna förena det omärkliga med det märkvärdiga, när hennes poesi lyckas exakt med allt den kan. Alltså inte att förse oss med ett verklighetsfacit eller en världssanning, men att förflytta oss mot en inlevelse i andra erfarenheter, staka ut riktningen mot händelser och stillestånd som annars aldrig vore våra.


Och för varje genomläsning av En röst finns bara när någon hör den ter sig texterna både mer självklara och anmärkningsvärda, på samma gång välbekanta och svindlande.

Sviten ”Trampstenar” har jag svårt att vänja mig av med att läsa. Där samverkar också radernas trappstegsformering med textäventyret: ”Det tar några minuter”/ ”Ingen fara jag har tid”.

Ändå vill jag avsluta med två rader från ”Äpplet”:

”Kanske är det inte så skrämmande att vara fri / Och än sen om det är skrämmande”

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln