Fascismens muller rubbar inte livsglädjen
Våld och lidande omvandlas till klarsynt humanism i ”Familjelexikon”
Uppdaterad 2021-10-26 | Publicerad 2021-05-24
Vad framträder när man blickar tillbaka på ett liv? Vad väljer man att se?
Natalia Ginzburg föddes 1916 och växte upp i Turin. Som antifascist, förläggare och politiskt aktiv, blev hon en av efterkrigstidens viktigaste italienska författare.
Ett av Ginzburgs centrala verk är boken Familjelexikon, nu nyutgiven i Sverige i översättning av Johanna Hedenberg. Här skriver hon fram sin uppväxt med en judisk pappa, en katolsk mamma, tre syskon, vänner och stor familj.
Familjelexikon är en oemotståndligt rolig bok, fylld av absurda och levande karaktärer. ”Slyngel! Odåga”, vrålar den koleriska pappan som oroar sig för den yngste sonen Alberto som alltid är på gott humör och alltid kommer försent. Sedan mildras pappans humör av att sonen blivit vän med en pojke som förhörts av polisen för att ha delat ut antifascistiska pamfletter. ”Det var ju det jag sa, Beppino. Jag sa ju att Alberto alltid väljer bra vänner”, svarar mamma Lidia som ständigt beklagar sig men i grunden bärs av en stark livsglädje.
Familjelexikon, lessico famigliare, är det språk, de ritualer och berättelser som skapas i och skapar en familj, alla de vardagliga gester som för de invigda är till brädden fyllda med mening. Anekdoterna och omkvädena som berättats om och om igen, de brutala karaktärsdragen hos en förälder som kan vara svåra att leva med, men som i en syskonskara kan traderas och göras om till något älskansvärt och möjligt att hantera.
I centrum av boken finns Natalia Ginzburg själv, på samma gång obeskriven och tydlig. Det är i hennes blick på de andra man lär känna henne, där framträder humorn, ömheten och skärpan med vilken hon ser på världen. Ginzburg undviker att analysera eller blicka inåt, detta är motsatsen till autofiktionens vilja att ”förstå” och registrera allt. I glappet mellan språket och livet finns lidandet och glädjen för läsaren att upptäcka själv.
I bakgrunden mullrar fascismen och sedan kriget. Familjens krets är socialister och bröderna, pappan eller vännerna tvingas fly eller hamnar då och då i fängelse för att ha delat ut flygblad eller organiserat motstånd. I boken är detta händelser som beskrivs som en del av livet, utan dramatik eller åthävor. Leone Ginzburg dyker upp, en vän till en av bröderna, och Natalia gifter sig med honom. Under kriget tvingas paret fly till bergen i Abbruzzo med sina två barn. När de senare återvänder till Rom fängslas Leone och dör sedan av den tortyr han utsätts för. Ginzburgs berättelse snuddar bara vid händelseförloppet. Detsamma gäller alla de som mördas eller dör i kriget, och de korta styckena om vännen Cesare Paveses självmord. Ginzburg väljer att inte gå in i smärtan eller sorgen.
Rachel Cusk skriver i sitt förord till essäsamlingen The Little Virtues, vars självbiografiska innehåll delvis överlappar Familjelexikon, att Ginzburg lyckats använda och förvandla sina upplevelser av extremt våld och lidande till en klarsynt universalism där grymhet och överdrifter aldrig tolereras. Det är med ömhet och humor Ginzburg ser sin barndom och sin uppväxt. Det är med närmast övermänsklig återhållsamhet hon skildrar de svåra åren. På så sätt blir Familjelexikon en stridsskrift för den humanism som är krigets och fascismens motsats.
Ginzburg beskriver hur barndomens minnen, händelser och sagor flyter samman till en sanning där det också i efterhand är svårt att skilja det ena från det andra. Språket blir en del av livet och livet går att skriva fram.
