Rosanna Fellman diktar fram en burlesk dystopi

Joni Hyvönen: karikatyren gör lyriken mekanisk

Publicerad 2022-08-14

Rosanna Fellman

Det befriande med Rosanna Fellmans andra diktsamling är att den inte riktar sig till det där abstrakta och allmänna ”alla” som vissa författare gärna skulle vilja fånga. Republikens President är en långdikt av aparta och provinsiella mått: en finlandssvensk Vita Huset-satir, som är begriplig endast om man behärskar både svenska och finska.


Rouva Presidentti är en kvinna i övre medelåldern, som regerat i flera årtionden som statsöverhuvud i Finland. Hon är finlandssvensk, ”hurri” som skällsordet lyder, och som hennes omgivning inte är sen med att påminna om. Många av dikterna består av absurda ordväxlingar mellan statsråden om image, image, image och möten, möten, möten. Självständighetsfirandet förbereds, sponsorer ska blidkas och fältmarskalk Mannerheims bronshäst måste till varje pris flyttas till presidentens sommarbostad.

Ju mer Rouva Presidentti super och gör bort sig, desto mer ökar stödet för henne.

En burlesk dystopi träder fram ur Fellmans presidentepos. Ju mer Rouva Presidentti super och gör bort sig, desto mer ökar stödet för henne. Inte mycket blir gjort i dessa maktens skvallerkorridorer, men presidenten slår sig för bröstet för att ha privatiserat det offentliga. Hon identifierar sig så mycket med en passivt aggressiv marknadsideologi att endast halvspråkiga schabloner och sömngångarritualer blir kvar.

Ingenting av detta vore hälften så underhållande om det inte vore för den barocka rallyfinskan, där språkblandningen blir till en helt egen poesi: ”Rouva, släng pullon!”

Estradpoeten Fellman utnyttjar i synnerhet omskrivningar (”du måste lugna ner din identitet”) och beteckningar (”partiordförande för Brinnande beskattningsbusken”) för att ställa standardfraser på huvudet.

Språkförbistringen bland politikerna, som Fellman har kul med i bokens diskret ostyriga syntax, visar på makthavare utan riktiga idéer eller ideal. Rouva Presidentti låtsas som att hon inte är förstådd eller har någon egentlig makt, vilket förstås är ett annat sätt att utöva den på: jag har inget inflytande, jag bara styr skeppet.


Men någon egentlig kritik är inte på dagordningen. Metoden är snarare karikatyrens spegeleffekter, vilket också emellanåt gör lyriken mekanisk.
Till trots för Fellmans öga och öra för humor bygger de dialogtunga stroferna på en vardagsjargong som i sina mer stillastående avsnitt färgar av sig på dikterna.

Visserligen fungerar temposkiftningarna som brytpunkter i lavinen av hembrygdsatser och blandrasfraser, men det är en skör balansgång att upprätthålla intensiteten när både poesin och poesins överhuvud, den av chips och frukostflingor sponsrade Rouva Presidentti, hela tiden är på väg att gå i bitar.

Eller är det så att Republikens President inte går tillräckligt långt? ”Tack svenska språket för att jag får förstöra dig”, påpekar författaren i efterordet.
Jag ser fram emot en ännu mer radikal fellmansk förstörelseakt.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln