Formuleringsglädjen går nästan att ta på

Ibland har man tråkigt i Tora Dahls sällskap – men aldrig i Jesper Högströms

Publicerad 2021-09-25

I ”Jag vill skriva sant” levandegör Jesper Högström det litterära fältet på Parkvägen

Tora Dahl (1886–1982) har haft den lätt begränsande platsen i svensk litteraturhistoria som hon som tillsammans med sin man var värd för det unga arga författargardet på 1930- och 40-talen. Villan på Lidingö blev en samlingsplats för en hel generation män och deras mer eller mindre tillfälliga flickvänner.

Tora Dahl var också själv författare, lite i skymundan innan hon på 1960-talet tog bladet från munnen och började skriva mer självbiografiskt. 1994 blev hennes dagböcker tillgängliga och det är med utgångspunkt i dessa samt i flera brevsamlingar Jesper Högström skrivit Jag vill skriva sant, om de hektiska åren på Parkvägen 1931–1949.

Alla var där: Artur Lundkvist, Gunnar Ekelöf, Harry Martinson, Erik Lindegren, Ivar-Lo Johansson, Jan Fridegård. Tora Dahl skötte markservicen medan maken Knut Jaensson höll hov och byggde en karriär som kritiker och salongslejon.

Det är förstås enkelt att som en sentida betraktare se hennes situation som både utsatt och fånge i både gamla och nya konventioner. Hon kommer att ha relationer med både Ekelöf (ganska svalt) och Lindegren (mer passionerat). Hennes make bedrar henne ständigt. Hon flyr undan för att kunna skriva medan makens älskarinna målar om hemma i villan.

Jesper Högström har alltså valt att koncentrera sin lätt fiktionaliserade biografi till de åren då Parkvägen var centrum för den unga litteraturen, men där den medelålders Tora Dahl oförtröttligt, fångad i en både faktisk och själslig ensamhet, söker sin plats i en snabbt föränderlig tillvaro och i sitt språk som författare.

Sanningssökandet är i centrum och intensivt – tidstypiskt också långt innan citattecknen kring ”sanning” blev gängse – och trots att dagbokscitaten kan vara nog så högtravande har man aldrig tråkigt. Eller rättare sagt så här: Jag har stundom tråkigt i Dahls sällskap.

Men inte i Jesper Högströms. Formuleringsglädjen går nästan att ta på, ibland undrar jag om inte Jag vill skriva sant hade blivit en ännu bättre bok om citaten getts lite mindre plats. Å andra sidan vittnar de om respekt för materialet.

Visst är Tora Dahl bokens epicentrum. Men också tidsfärgen, de många poetfyllorna, tidskrifterna som startas och läggs ner, drömmarna om framtiden, krigsvintrarna. När Erik Lindegren är en alltför hårdhänt älskare, när Gunnar Ekelöf är aspackad igen, när de unga slynglarna till poeter gör sig viktiga – då lever det litterära fältet.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.