Hon sätter sex, politik och begär i centrum

Amia Srinivasan skriver raka motsatsen till debattsugen förenkling

Jenny Högström

helskärm

Sex, fick jag lära mig på en kultursida häromsistens, är inte av allmänintresse. Det hör inte hemma någonstans – utom, får man förmoda, bakom en stängd dörr, i den äktenskapliga sängen.

Vilken bakläxa för litteraturhistorien. Konsthistorien. Filosofin. Feminismen. Ja, för stora delar av mänskligheten faktiskt.

Någon som absolut inte håller med om att sex inte skulle vara av allmänintresse, är filosofen Amia Srinivasan. I den nyss utkomna, redan kultförklarade essäboken The Right to Sex visar hon varför.

Srinivisan är född 1984, analytisk filosof, professor i social och politisk teori i Oxford, den första kvinnan, den första icke-vita och därtill den yngsta personen på sin post.

I denna handfull skarpa och välskrivna essäer vrider och vänder Srinivasan på frågor kring samtycke, diskriminering, pornografi, falska våldtäktsanklagelser, prostitution, ofrivilligt celibat, mäns våld mot kvinnor, fängelsefeminism och huruvida lärare ska ha relationer med sina studenter.

Titelessän publicerades tidigt 2018 i The London Review of Books och utgår från ”världens kändaste incel”, massmördaren Elliot Rogers i Isla Vista 2014 och hans incelmanifest. Men den röda tråden i dessa essäer är feminismen nu och då, som sätt att förändra världen.

Srinivasan lyfter fram och diskuterar allt ifrån Simone de Beauvoir, Andrea Dworkin och Shulamith Firestone till Valerie Solanas, Angela Davis, bell hooks, Silvia Federici, #MeToo och Black Lives Matter med mängder av exempel och fallbeskrivningar. Men också till exempel: vad hände när pornografi kriminaliserades i Kanada eller England? Vilka drabbas oftast av falska våldtäktsanklagelser och varför? Vad hände när en normsnygg vit kille bytte konto med en normsnygg asiatisk kille i en bögdejtingapp? Vad gör internetporren med vår sexualitet och vårt begär? Och framför allt: hur ska vi tänka en annan värld, ett annat begär?

Spänningsfältet skulle jag säga befinner sig mellan att disciplinera och att frigöra begäret. Genom att hela tiden ställa nya och gamla strider – och nya och gamla argument – mot varandra, kastas ljus över dessa strider på ett sätt som är oupphörligt engagerande.

Amia Srinivasan skriver på ett sätt som utgör raka motsatsen till all typ av debattsugen förenkling och hårdragna vinklar och inledningsvis famlar jag som läsare efter den där auktoritära författarrösten som dikterar vad jag ska tycka. För samtidigt som hon tidigt slår fast att hon är ”kritisk till mycket engelskspråkig mainstreamfeminism” och menar att feminismen inte kan åstadkomma någon verklig förändring utan ett intersektionellt förhållningssätt – så bjuder hon in sin läsare att tänka och resonera, fram och tillbaka, både länge och väl.

Låt oss återgå till titelessän The right to sex. Incelbegreppet myntades 1997 av en kvinna, Alana, som bloggade om sitt ofrivilliga celibat. Sedermera annekterades det av marginaliserade, kvinnohatande män med föreställningen om sex som en rättighet för de (män) som inte ”får” nåt. Men sex, skriver Srinivasan, är inte en macka. Det är ingen mänsklig rättighet som går att ”dela” eller omfördela på ett mer rättvist sätt.

Vad hon saknar i kommentarerna kring massmördaren Rogers är dock något slags analys om varför han inte fick ligga. Var han bara obehaglig? Eller berodde det också på hans asiatiska drag och att han inte passade in i ett rådande manlighetsideal? Hon konstaterar att det som präglar incels är att deras förmodade ”rätt till sex” inte gäller med vem som helst, utan med vita högstatustjejer, så kallade Stacys.

Med andra ord är begäret betingat.

Och om vi erkänner att det finns en ordning kan vi undersöka hur vårt begär är strukturerat. Det vill säga: vem eller vad begär vi, vem eller vad begär vi inte? Och vad utesluter vi på kuppen? Vilka alternativ, vilka onämnbara känslor och impulser?

Srinivasan skriver det sällan rakt ut men det som ligger i botten här är denna psykoanalytiska förståelse av begäret. Det är kanske också det som får mig att känna mig mest hemma i hennes essäer.

I en av dem, om porr, diskuterar Srinivasan vad som händer med den generation (hennes studenter) som har haft internetporren som ett slags sexualupplysning. Hur formar det begäret och förväntningarna på sex? Går det att skilja på fantasi och verklighet?

”Vad som är anmärkningsvärt med den sexuella revolutionen”, skriver Srinivasan, ”är hur mycket som förblev oförändrat. Kvinnor som säger nej menar fortfarande ja och kvinnor som säger ja är fortfarande slampor.”

Jajamensan. Ska vi då kämpa för kvinnors plats i styrelserummet och saker som mikrolån till enskilda entreprenörer eller för ett samhälle med vård, omsorg, utbildning, boende – ett antirasistiskt och feministiskt samhälle med en radikal omfördelningspolitik? Som omformulerar samhällets villkor, inte förstärker dem.

Vad innebär det att det personliga är politiskt?

Frågorna är Amia Srinivasans och efter att ha läst henne verkar precis allt omkring mig handla om detta. På sociala medier skriver författaren Édouard Louis om en ny bok av Geoffroy de Lagasnière, om sex, politik och begär formulerat från vänster. I inlägget citerar han Anne Carson i Antigonick, och det tycks mig som en perfekt utopisk metakommentar också till den här boken: ”Det är inte det att man vill förstå allt // eller ens förstå någonting // vi vill förstå något annat.”