Nåt måste fan hända, det är upp till en själv
Mikael Yvesands debut ”Häng City” fångar känslan i gränslandet mellan pojk- och tonår
Publicerad 2022-03-13
För en tid sedan försökte jag förklara för en vän varför jag tyckte så mycket om John Williams roman Stoner. ”Det händer ingenting men ändå händer allt” löd min motivering. Något liknande skulle kunna sägas om Mikael Yvesands debutroman Häng City, som i övrigt inte liknar Stoner det allra minsta. Den utspelar sig i Luleå, sommaren 1999, och berättarjaget har precis gått ur sjätte klass. Tillsammans med vännerna Davve och Jocke tar en sommar med noll insyn från vuxenvärlden sin början.
Det händer inte särskilt mycket, de vandaliserar ett dagis, de bygger en koja och de snattar snus. Däremellan mängder av varmrökta cigg, cykelturer och prepubertala samtal. Dialogen mellan pojkarna som befinner sig precis i gränslandet mellan pojk- och tonår är spot on. Någonstans i bakgrunden skakas Luleå av ett fruktansvärt brott. Händelselösheten karaktäriserar såväl romanens narrativ som det plats- och ålderspecifika tillståndet hos de tre huvudkaraktärerna.
Känslan av att det fan måste hända något och om det inte gör det är det upp till en själv, i regel på dummast tänkbara vis
Det är långt mellan Luleå och en håla i norra Bohuslän, men för en som vuxit upp på en förvisso mycket mindre ort är igenkänningen ändå stor. Känslan av att det fan måste hända något och om det inte gör det är det upp till en själv, i regel på dummast tänkbara vis. Jag garvar högt åt meningar som ”Jocke strävar efter en rimlig nivå av action i tillvaron. Att gå upp på ett tak, bada när det regnar eller repa alla bilar på Körsbärsstigen.”
Om det råder brist på stringent narrativ uppvägs det genom platsens betydelse. Genom exakta angivelser stakas barnets hela universum ut. ”Vi skyndar oss från platsen. Prästgatan söderut, förbi malmvagnen på gräsmattan framför tågstationen. Det susar
i öronen som en hårtork av fartvinden ner till Järnvägsgrillen. Här är det tyst. Den eventuella vargen bakom oss är förlorad i dimman. Vi går ner till tågspåren. Kvällssolen har värmt det roströda järnet som vi följer in under gångbron till Malmudden. På en elcentral i mörkret sätter jag och Davve oss. Det luktar högspänning.”
Ett exempel på en lyhördhet för barnets blick och varseblivningsförmåga. Världen som en konstig plats där detaljerna spelar så oändligt mycket större roll än helheten. Ibland faller dock Yvesand för frestelsen att förklara för mycket och förtrollningen går för några ögonblick förlorad när saker ska förklaras på den vuxnes vis. Show don’t tell.
”Häng City” är en sinnlig, tonsäker och bitvis underbar debutroman, ett litet utsnitt ur en tid som i efterhand skulle visa sig viktig men som så ofta förstår man det inte förrän efteråt.
