Med foträta skor i skräckens historia

Bo Erikssons ”Monstermanifestet” har sina poänger men är oinspirerad

Publicerad 2022-01-12

Bo Eriksson utkommer med ”Monstermanifestet”, en bok som i alltför hög grad upprepar den tidigare boken ”Monster”, menar Rasmus Landström.

I Sverige är vi inte bortskämda med skarpa skräckkännare. Visst finns det ett fåtal som bidragit med viktig forskning, som Mattias Fyhr och Yvonne Leffler, men gruppen som helhet skulle rymmas i en husvagn.

En flitig person i gänget är Bo Eriksson. Han har skrivit flera översikter om fantastik och skräck, senast Monster (2016). Det var en gedigen – men tråkig – tegelsten om vidundrens historia under 35 000 år. I dagarna kommer en uppföljare med titeln Monstermanifestet.


Att döpa en bok till ett ”manifest” är anspråksfullt eftersom det ger löfte om nytänkande och polemik. Och visst har Eriksson sina käpphästar, som att monster borde tas på större allvar och historiseras mera.

Men i stort är Monstermanifestet en upprepning av den förra boken. Vissa avsnitt, som det om lejonmannen (vårt äldsta monster, skuret ur ett mammutben under istiden) tycks rentav vara förkortade versioner av tidigare text. Som läsare noterar jag att Eriksson har bytt förlag och undrar om Fri Tanke tjatat sig till en ny bok, ”typ som den förra”.

Liksom i Monster retar jag mig också på att den samtida renässansen för skräckfiktionen är så torftigt skildrad: här nämns Alien, Ringu och några slasherfilmer. Ingenting om folktrons återkomst, den digitala skräcken från Japan eller samtidens frossande i hemsökta hus – nog så intressant i bostadsbubblornas tidevarv.


Själv har jag flera gånger slagits av att samtidens skräck excellerar i berättarteknik, men är fattig på originella monster. När uppfanns senast en varelse i klass med vampyren? Slenderman kan slänga sig i väggen! Med tanke på Erikssons gedigna historiska kunskaper hade ett avsnitt om samtidens bestiarium kunnat bli riktigt intressant.

I stort är Erikssons övergripande teser platta. Monster, förklarar han, kan förstås genom begreppet ”gräns”. De är ett slags väktare av civilisationens, kroppens och människans gränser. Jo visst, det stämmer väl. Men tesen känns ungefär lika gäckande som att vampyrer skiljer sig från människor genom huggtänderna.

På ett ställe skriver Eriksson: ”En stor del av monster och det monstruösa handlar om kroppen då varelsen förkroppsligar det skrämmande, på bild eller i skrift”. En sådan formulering får mig att vilja kasta mig i ett havsvidunders käftar. Eriksson skriver utan spänst, vilket är förödande när det rör skräck och monster. Även kännaren måste likt en häxmästare locka fram suggestioner och undertext.


”Monstermanifestet” är en bok som har sina poänger. Särskilt avsnitten om antiken är kunniga och Eriksson har en förmåga att ge sina vidunder historiskt djup. Men på det stora hela känns den skissartad och oinspirerad, likt en joggingtur i fotriktiga löparskor genom skräckens historia. Boken borde därför ha döpts till något betydligt mera prosaiskt, typ ”Monstret genom tiderna”.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln