Det är omfördelning som krävs – inte moral

Två aktuella böcker belyser varandra om ingenjörslandet Sverige

Sven Anders Johansson

helskärm

Elva miljoner ukrainare är nu på flykt från sina hem rapporterar UNHCR. Det enda positiva är väl att benägenheten att hjälpa är stor – plötsligt är även SD villiga att öppna gränserna för flyktingar.

Den nyutkomna antologin 2015: Till asylrättens försvar framstår i den situationen som både sällsynt vältajmad och ytterst feltajmad. ”Vi minns 2015 som en stund där vi stod upp för värderingar vi associerade med Sverige. Då hjälpte vi varandra. Sen såg vi vår medmänsklighet sakta tyna bort, bit för bit, politisk poäng efter politisk poäng, tills vi hamnade där vi är idag: post-2015-eran.”

Men den eran tillhör, får man nog konstatera, nu det förgångna. En ny flyktingkris har vält allt över ända. Visserligen gör den bokens ämne högaktuellt, men den får också dess både antagonistiska och självgratulerande tonfall att framstå som underligt passé.

Jag läser Kamal El Salim & Maria Padrón Hernández tjocka antologi parallellt med Katarina Barrling & Cecilia Garmes nya bok Saknad: På spaning efter landet inom oss, och slås av att böckerna tillsammans ger en bild av inte bara Sveriges, utan hela Europas aktuella politiska konvulsioner: oenigheten om nationerna och flyktingarna, om solidariteten och identiteterna. I grund och botten handlar det om vad som håller oss samman. Vilka är vi? Och vad vill vi vara?

I Barrling & Garmes bok är viet som undersöks nationellt. Undertitelns ”oss” syftar inte på författarna själva, utan på svenskarna, i dag och i det så kallade folkhemmet. En av deras centrala poänger är att vi är mer nationalistiska än vi tror. Min egen blaserade antinationalism är, med Barrling & Garmes synsätt, något jag kan kosta på mig för att den vilar på en underliggande, självklar svensk identitet som jag sällan behöver åberopa. Det ligger naturligtvis mycket i det.

Asylrättsförsvaret i den andra boken kretsar kring ett större vi. Alla människor på flykt har rätt att söka asyl, och alla länder har en plikt att ta emot dem. Men här finns också ett snävare vi, synligt i citatet längre upp: vi som engagerade oss i flyktingmottagandet 2015, vi som hade goda värderingar, värderingar som dessutom framställs som en svensk specialitet. I detta vi:s berättelse är det nationella viet annars mest ett problem, men ett anmärkningsvärt kärt problem, något de olika skribenterna hela tiden återkommer till. Gång på gång talas det om rasismen, nationalismen och den växande invandringsfientligheten. Det är som att det inte går att försvara asylrätten utan att först etablera denna rasistiska fond.

Trots att de båda böckerna skiljer sig åt radikalt vad gäller syfte och politisk tendens, slår det mig att det finns en enighet här, även om den benämns på olika sätt. Medan antologiförfattarna nedlåtande talar om ”vurmen för folkhemmet”, tar Barrling & Garme den vurmen eller saknaden på allvar.

Det är ingen högt värderad känsla, menar de. Sverige är en kultur där nostalgi är något dåligt, förändring alltid är positivt, och mångkultur bra – så bra att den 2006 tillägnades ett eget år. Dessa normer är enligt Barrling & Garme en del av en typiskt svensk ”ingenjörshållning”, där det förutsätts att tillvaron kan ställas till rätta. I en sådan ideologi är känslor, traditioner och kulturella aspekter oväsentliga, eller rent av något att förneka.

Men normer är en sak, verkligheten en annan. För trots de fina värderingarna och alla politiska ambitioner, från både höger och vänster, om att vara en ”humanitär stormakt”, har intresset för det främmande varit ganska litet, konstaterar Barrling & Garme. Eller om man vänder på det: att få kontakt med svenskar har visat sig svårt för de flesta nyanlända. ”Sverige verkar ha överskattat sin förmåga att skapa det välfungerande mångkulturella samhälle som landet så frimodigt föresatte sig att skapa.”

Naturligtvis kan man invända mot den bilden – El Salim & Padrón Hernandez antologi innehåller gott om motexempel. Fast saken är ju att artiklarna gång på gång också bekräftar Barrling & Garmes dystra bild. Som när Alen Musaefendic talar om hur ”förutfattade meningar, överdrifter, illvilja och ibland rena missuppfattningar leder till ökad misstro mot människor från andra kulturer”. Så vad ska vi göra? Stärka värdegrundsarbetet, uppfostra folket till att bli mindre främlingsfientliga? Eller skruva ner ingenjörsambitionerna och visa lite större ödmjukhet inför folks faktiska åsikter?

När jag läser Carlos Rojas antologitext tänker jag att det som behövs är just det han levererar: mindre värderingar och mer siffror. Om världens 70 miljoner flyktingar (en siffra som nog har stigit i dag) fördelades på alla fria länder, proportionerligt i förhållande till deras folkmängd, så skulle det innebära 0,5 procent av dessa länders befolkning. Ett samhälle med 1 000 invånare skulle alltså behöva ta emot fem flyktingar per år. Det borde vara hanterbart.

Problemet är, som Rojas också visar, att få länder lever upp till dessa måttliga ambitioner. När opinionen svänger sjunker åtagandena – till 0,04 procent (i Schweiz), 0,02 procent (i Nya Zeeland) och liknande. Och även inom mottagarländerna är fördelningen som bekant ojämn, i Sverige inte minst. I vissa orter ökade befolkningen med upp till 50 procent efter flyktingvågen 2015.

Det är den sortens orter Barrling & Garme tar upp i sin bok. Deras rapporter från Ronneby och Smedjebacken må vara anekdotiska, men ställda bredvid KG Hammars ordpastejer om ”Den globala byn” får de stor tyngd. Och framför allt konkretiserar de ett viktigt argument: de uppskruvade skillnaderna i synen på flyktingmottagande handlar till syvende och sist mindre om värderingar än om plats och perspektiv. Eller rättare sagt: vilka värderingar man har beror på var man bor. Och makthavarna och opinionsbildarna bor i regel inte i Borlänge och Tensta.

Men också den poängen kan man vända på. För som Rojas skriver har de orter som påverkats mest av flyktingmottagandet också fått en hel del medial uppmärksamhet. Och därmed har invandringens avigsidor kanske kommit att framstå som större än de i realiteten är.

Det är en både hoppfull och dyster insikt. För även om det är sant att invandringens avigsidor tenderar att överdrivas, så bekräftar den polariseringens realitet. ”I Sverige har vi landat i två separata berättelser, där vardera utesluter cirka 20 procent av befolkningen” konstaterar Musaefendic. Ur Barrling & Garmes synvinkel är det en effekt av ingenjörstänkandet, som får alla nyanser att försvinna. ”Ont ställs mot gott. Kompromissen blir problematisk.”

Det är en intressant poäng. Men vill man förstå problemet i dess fulla vidd måste man ta med den ekonomiska dimensionen i beräkningen. Det är inte direkt ökad jämlikhet samhället har rört sig mot under de senaste decennierna. Och på något vis tycks den polariseringen gå hand i hand med den värderingsmässiga. Vill man ändra på det är det inte mer medmänsklighet som behövs. Utan ekonomisk omfördelning och minskad segregering.