En muntert hysterisk och gråsvart thriller
Det lättflytande, rastlösa, ångestskruvade fabulerandet är på sitt sätt mästerligt
Publicerad 2020-03-10
Stefan Lindberg har skrivit en roman om en författare som heter Stefan Lindberg. Även om den skulle vara sann kan man inte kalla den för autobiografi, samtidigt är det omöjligt att påstå att den är osann.
Sommaren 2017 vandrar i alla fall romanfiguren Stefan Lindberg rastlöst runt på Stockholms gator. Han kan inte skriva längre och pengarna är snart slut.
En kväll råkar han på innestället Babylons uteservering vid Björns trädgård träffa på en man som presenterar sig som Splendor. Denne Splendor tycks märkligt nog veta allt om Stefan Lindberg. Både om författarskapet och om det privata och om barndomen i Alingsås med sina särskilda nojor nere i källarens pojkrum.
Kvällen efter väntar Splendor vid samma bord. Nu berättar han om Paradiset. Och Stefan Lindberg glömmer till och med att spana efter den tilldragande Fatima som brukar dyka upp på Babylon med sitt entourage på småtimmarna.
Paradiset är en mysko sekt som i nuet verkar upplöst men under gröna vågen-tiden höll till på en gård i Småland. Medlemmarna deltog i olika jagupplösande riter där de med hjälp av en särskild drog lärde sig ”gå ner” i varandras själar och minnen. Som Adam och Eva ville de vara helt nakna för varandra och dela allt.
Denna metod att snoka på andra ”inifrån” utövar en stark lockelse på den krisande författaren, en rentav faustisk frestelse. Han vill absolut lära sig knepet och den kanske alltför välvillige Splendor lovar att fixa drogen från Holland.
Första sidornas sommarnattsmöten på Babylon utgör upptakten till en minst sagt komplex roman. Den är på samma gång en muntert hysterisk och gråsvart esoterisk thriller, en olycklig kärlekshistoria, en dråplig bild av en ensam tonårspappas vardagsliv och en manisk medelåldersdesperados bekännelse från livets tipping point.
Men också en drömsk och hektisk Stockholmsskildring, med ekon både från Swedenborgs lusthus, den ockulte Strindberg och David Foster Wallaces Infinite jest. Den lätt nostalgiskt återskapade stadsmiljön får mig att tänka på Klas Östergren och hans källargrävande bröder under kvarteret Mullvaden.
Jag läser först bromsande och skeptisk, sedan alltmer hänförd, fnissande och road av alla absurda förvecklingar, av blandningen av högt och lågt, av humorn och den förlåtande människoälskande patetiken.
Genom att nonchalant och liksom i farten flytta tidsplanen fram och tillbaka och knyta om berättelsetrådarna lite hur som helst ger Lindberg läsaren en känsla av att alltihop – de labyrintiska samtalen med Splendor, detaljer som blinkar både här och där, slumpens spel, den realitetstestande bilresan till Målilla, nätterna med Fatima och samtalen med researchern Marianne – har en dold mening som man bara nästan ser svansen på.
Det lättflytande, rastlösa, ångestskruvade fabulerandet är på sitt sätt mästerligt. Lindberg dribblar skickligt bort från de religiösa och psykologiska tolkningstermerna och skriver sig närmare vanlighetslivets vansinniga underbarhet. Men romanen känns nästan lite för kort, ofullbordad, just för att den jagar saker som inte går att greppa, inte ens med litterära medel.
Stefan Lindberg låter Stefan Lindberg ana ett rött överjordiskt sken över vissa ögonblick. Han låter oss också skymta ett grått litet sanningsrum, förmodligen djupare beläget än tunnelbanan under Hornsgatan. Kanske är det där den ensamme Splendor dväljs, han som kan gå in och ut ur alla själar, i alla tider, men saknar eget hem.