Medeltiden tog slut och Sverige blev tråkigare

Dick Harrisons bok är välskriven och utförlig

Av: Kalle Holmqvist

Publicerad:
Uppdaterad:
Foto: TT

Lundaprofessorn Dick Harrison, som har skrivit böcker om nästan alla historiska epoker som finns, tar sig an Sveriges medeltid i sin nya bok. 

Men vad är egentligen medeltiden? I Europas historia börjar den på 400-talet. Som svensk medeltid räknas snarare åren mellan ungefär 1050 och 1520 – från Sveriges kristnande fram till när Gustav Vasa tog makten och den katolska kristendomen byttes mot protestantisk.

Dick Harrison börjar tidigt, i det hedniska 600-talet, för att ge en bakgrund. Men bokens fokus ligger på den egentliga medeltiden, då Sverige var ett katolskt land. 

Religionsbytet från asatro till kristendom innebar att de nordiska länderna införlivades i en kontinental maktapparat: den katolska kyrkan. Sverige blev en del av Europa. (Vilket inte nödvändigtvis var något positivt – redan då präglades världsdelen av krig, förföljelser och förtryck.)


För historikerna betyder inträdet i den katolska världen att antalet skriftliga källor ökar. Kyrkans arkiv har bevarat intressanta dokument om Sveriges tidiga medeltid.

Dokumenten handlar ofta om att ledningen i Rom inte tycker att nordborna sköter sig. Sverige hade blivit katolskt, men fortsatte att vara en konstig och ganska besvärlig provins i utkanten av den civiliserade världen. Det gick (till slut) att få nordborna att börja besöka söndagsmässan och be till jungfru Maria i stället för Freja. Men många seder som kyrkan inte gillade levde kvar. 

Det finns flera roliga exempel på det i Dick Harrisons bok. 

Påven Alexander III skriver brev och klagar på att svenskarna dyrkar en man som blivit ihjälslagen under en fyllefest. (Troligen handlar det om Erik den helige.)


Bockstensmannen – det medeltida mordoffret som hittades i Bockstens mosse i Halland – levde i en kristen tid. Men efter att han dödats och kastats i en mosse har någon bankat in fyra träpålar i liket. Den fjärde slogs rakt igenom hjärtat. Den officiella kristna tron lärde ut att de dödas kroppar skulle komma till liv igen först på domedagen.

Men enligt folktron kunde de döda krypa upp ur jorden och spöka, särskilt om de hade blivit mördade. Därför skulle man påla fast dem i marken.

I Skåne dyrkades Magnhild från Fulltofta som ett helgon efter sin död. Hon var känd som en from kvinna, så det var inget konstigt med det. Men efter ett tag spårade kulten ur. I kapellet som hade byggts över hennes grav hölls allt färre riktiga mässor.

I stället blev kapellet, enligt den upprörde ärkebiskopen Magnus Nielsen, ett tillhåll för ”spelare och sångare, vilka inte skäms för att hänge sig åt liderliga visor och danser, frosseri, dryckenskap och hor”. Magnhilds kvarlevor flyttades till Lunds domkyrka, där dyrkandet kunde kontrolleras.


Prästerna själva var inte nödvändigtvis mycket bättre. På 1000-talet hade katolska kyrkan bestämt att alla präster måste leva i celibat. Men många fortsatte öppet att vara gifta med kvinnor. Om inte annat var det ju den bästa garantin för att få ligga. Och det ville prästerna. När celibatfrågan diskuterades på ett kyrkomöte i Tälje (nuvarande Södertälje) 1279 konstaterades det att ”få eller inga klerker [präster] befanns rena från oåterhållsamhetens sjukdom”.

Men medeltidens svenskar älskade sina kyrkor! Här fanns de vackra sångerna, de högtidliga ramsorna på det vackra språket latin, brinnande vaxljus, rökelse och inte minst helgonen som alltid lyssnade och förde vidare de fattigas böner upp till Gud. 

När Sverige blev protestantiskt var medeltiden slut. Klostren stängdes och helgonen försvann. En massa helgdagar avskaffades, så att folk var tvungna att arbeta mer. Sverige blev lite gråare och tråkigare. Dessutom mer intolerant och fundamentalistiskt. Från 1608 blev det dödsstraff på att vara katolik.


”Sveriges medeltid” påminner om Dick Harrisons tidigare böcker. Välskrivet och utförligt. Ibland lite väl omfångsrikt, men aldrig långtråkigt. 

Trogen den historiska traditionen i Lund lägger han stor vikt vid att diskutera källor och att redogöra för vad det som han skriver är grundat på. Att kommentera källor kanske inte låter så spännande, men det är en av de bästa sakerna med boken. Det ger läsarna goda möjligheter att forska vidare själva. Och det finns många källor i boken som man blir nyfiken på. 

Det är framför allt de rika och mäktiga som har fastnat i gamla dokument. Vanligt folk finns det sällan några källor om, ifall de inte brutit mot lagen (som till exempel bonden Botolf, som dömdes till döden efter att ha förnekat att nattvardsbrödet var Kristi kropp). 

Men små och stora makthavare kan ju vara nog så intressanta.

Några som man gärna skulle vilja veta mer om är 1000-talsbiskoparna Adalvard i Sigtuna och Egino i Dalby som, enligt den tyske historieskrivaren Adam av Bremen, ville dra norrut för att krossa den hedniska kulten i Uppsala. Men kung Stenkil sa nej. De uppländska hedningarna skulle göra för starkt motstånd. 

Det blev inget kungligt religionskrig för stackars Adalvard och Egino. De fick väl ägna sig åt den sjuka oåterhållsamheten i stället.

Publicerad:

LÄS VIDARE

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.