Till mamma

PIA BERGSTRÖM läser bergsprängardotterns explosiva berättelse

helskärm

”Hon står som ett läkt sår på scenen”, skrev Svenska Dagbladets Lars Ring om Lo Kauppis enmanspjäs Bergsprängardottern som exploderade som hon turnerade med runt Sverige 2003–2005. Den hyllade självbiografiska pjäsen om hur hästtjejen från Nacka blir bulimiker och injicerande kriminell narkoman och sedan tog sig ur det ligger till grund för hennes dokumentärroman med samma namn som kommer ut i dag.

Man kan jämföra Kauppis bok med Åsa Linderborgs nyutkomna Mig äger ingen. Båda porträtterar en kroppsarbetande alkoholistpappa som har präglat deras liv på gott och ont. Kauppis sprängde berg och hade gräv- och schaktmaskin och egen firma i ett plåtskjul på Lugnets industriområde (numera bortsanerat för att ge plats åt Hammarby sjöstad). Men medan Linderborgs barndom är en brokig, kärleksfull 70-talssaga fångad med skolat skriftspråk är Kauppis återberättad med ett rastlöst gatuspråksflyt som hela tiden markerar ett utanförskap och en misstro gentemot ”samhället”, dess fina, korrekta makt och myndighetsspråk, lärarspråk, psykologispråk. Kanske är den här orena, skämmiga underklasskänslan mer giltig i nuet än den stolta självmedvetenhet som fanns hos arbetarna på Asea i Västerås där Linderborgs pappa härdade stålet. Tornedalsfinnen som köper vodkan i plastdunk och hanterar dynamit på fyllan och som familjen både hatar och föraktar, tycker synd om och skyddar, jobbar ihop till både Merca och Volvo och villa men vågar aldrig gå på ett föräldramöte. Än mindre skjutsa dottern till Maria Pol. Men hans finskbrutna fyllerepliker är ömsint citerade.

Kauppi beskriver sig som en tjej som tidigt prövar det förbjudna: sex, berusning, partydroger, småbrott, vräka i sig och spy – inte för att vara killarna till lags, vilket förnumstiga vårdmänniskor senare hävdar, utan snarare av drift, lust, självsvåld, för att hon kan och vågar. Pojkvännen Krippe ser inte ner på tjejer för att de super och knullar, inte heller de farligare killar hon som 15-åring träffar i London, vars liv styrs av hedonism och självklar laglöshet som butiksnattande och squatting. Och tyngre droger. När hon försöker ”bota” sin bulimi genom amfetamin (som dämpar hungern) tappar hon snart kontrollen också över sitt accelererande knarksug. Hon beskriver beroendets svängningar med en ångestframkallande intensitet.

Vid nitton tvångsinläggs hon, avgiftas och skjutsas till ett småsadistiskt och auktoritärt Hasselakollektiv i Norrland. Efter två år flyttar hon ensam till ett studentrum i Umeå, läser in högstadiet och gymnasiet och kommer senare in på Teaterhögskolan.

Kauppis förmåga att lyfta vardagens otydligheter till starka dramatiska scener gör att de här 500 sidorna lämnar märken och ärr även hos läsaren. Jag kan inte sluta tänka på mamman. Hon som suckar, röker och förtvivlar men städar upp skiten, lagar mat och jobbar halvtid och tar emot mannens fittord och fylleraserier. Hon som ringer, hon som skjutsar, lånar ut pengar som hon aldrig får igen, hon som är så mesig att hon inte klarar av att skilja sig för att rädda barnen men ändå är den som håller ihop hemmet och mannen vid liv. Hon som enligt vad dottern får lära sig av vårdproffsen är missbrukets MÖJLIGGÖRARE.

Jag vill försvara mamman. Också mamman i Linderborgs roman som lämnar både man och barn och bara går. För att rädda sig själv, och senare faktiskt dottern. Enligt psykologteorierna, enligt jante är allting alltid mammans fel om det går snett i livet, om man mår dåligt, om man missbrukar eller inte blir lyckad och lycklig nog. Personligen har jag börjat tvivla på de där teorierna, åtminstone som förklaring till psykisk sjukdom och missbruk. Jag ser det som kroppsliga sjukdomar. Hjärnan som en del av kroppen. Jag tycker att mammorna för det mesta är livets möjliggörare, att de bär världen. Och tålmodigt, mesigt, envist räddar den varje dag. Det är ingen tom gest att Lo Kauppi skrivit "Till mamma” på försättsbldet av sin överlevnadsbok.

Roman

Pia Bergström (kultur@aftonbladet.se)