Wrangborg har tappat den kollektiva rösten
Publicerad 2014-02-21
Nya diktsamlingen Vad ska vi göra med varandra fungerar inte riktigt
Jenny Wrangborg är poeten som är besjälad av att skildra klassamhällets orättvisor. Hur arbetarklassen bryts ner och fråntas människovärde. Dock finns här hopp: Om de svaga tillsammans reser sig mot de starka kan systemet upplösas.
Debuten Kallskänken (Kata förlag 2010) är redan en klassiker. Den är sann och rörande i sin enkelhet, beskriver träffsäkert arbetssituationen på ett kafé där jaget jobbar som kallskänka, manar till solidaritet och revolution. Dikterna gick rakt in i hjärtat på läsarna.
Därför är det en sorg att konstatera att den nya diktsamlingen Vad ska vi göra med varandra inte fungerar.
Där Kallskänken utspelade sig ute i samhället, bland arbetarna på arbetsplatsen, utspelar sig den nya diktsamlingen främst i hemmet och ett krackelerat parförhållande. Det är lätt hänt att en hanterar den smärta som ett orättvist samhälle tillfogar genom att söka tröst och trygghet hos en partner. Här vänder sig jaget allt för ofta bort från samhället och kampen, och in mot det älskade duet: ”med din hand som ett skydd över mig”, eller när relationen inte funkar: ”jag satt framför din mörka tv / med blicken riktad tillbaka in i mig själv”. Det blir introvert och apatisk dikt.
Wrangborg försöker gestalta hur mellanmänskliga relationer omöjliggörs i det kalla och klasssegregerade Stockholm, där borgarna bygger bostadsrätter för de rika och skiter i de fattiga, där jaget och partnern flyttar runt mellan trånga andrahandslägenheter, utan eget namn på dörren.
Resultatet blir dock att det starka vi:et från Kallskänken har krympt till en ointressant skildrad tvåsamhet.
Jaget är i denna diktsamling, i motsats till Kallskänken, mer en betraktare än en deltagare. Hon tar främst in samhället genom tidningar, tv, nätet och från balkongen. Världens krig och kriser flimrar förbi på tv:n, som alltid kan stängas av, en kuliss för den omöjliga kärleken. När Wrangborg är som bäst står hon mitt i kampens kärna och inte i den distanserade, betraktande och slutna poetrollen.
Politiken uttrycks ofta i en mainstreamvänsterretorik som också kan läsas i vänsterskribenters artiklar: ”nu rullar bulldozers in mot välfärden i landet / där marknadsvärde ställs före människovärde / egennytta före samhällsnytta / ruinerna av allt vi byggt upp / här tar oss bussen genom det Nya Sverige och / i tomrummet efter alternativen / hör vi rasisterna marschera in i riksdagen”.
Varför ska dikt skrivas om teserna lika gärna kan uttryckas i en debattartikel? Wrangborg diktar mestadels i linje med vänsterdebatten, i stället för att poetiskt störa den. Det blir förutsägbart, särskilt när det är vänsterromantik för hela slanten: ”mycket talar för att vi måste resa oss upp / upplopp och kravaller i mina drömmar inatt”.
Det som här framstår som abstrakta floskler var i Kallskänken förankrat i en kropp, en röst, som arbetade sida vid sida med de andra anställda på kaféet. De dikterna som övertygar i Vad ska vi göra med varandra är just de där jaget diktar från arbetsgolvet, eller ombord på Ship to Gaza utifrån den utsatthet och erfarenhet som hon delar med kollektivet ombord.
