Essäer som söker i konstens mysterier
Mikael van Reis går ibland vilse på ett fruktbart sätt
Publicerad 2022-12-30
Det är en redig volym som Mikael van Reis har sammanställt. Tjugotvå essäer från sent 1980-tal fram till några nyskrivna, närmare 600 sidor och med en papperssort som varit vänlig mot alla färgillustrationer, men med sin betydande vikt mindre vänlig mot läsaren.
Betydande är också de författare och konstnärer som van Reis ägnat sitt intresse. Klassiker inom konsten som Velázquez, van Eyck, Bellini, Rembrandt eller Edward Hopper, internationella författare som Tolstoj, Proust, Joyce, Kafka, Mann och Malaperte och de svenska berömdheterna Almqvist, Pär Lagerkvist och Lars Norén ryms i volymen. Den sist nämnda ägnade van Reis en gång sin avhandling.
Några av essäerna är lika långa som smärre böcker, den om Velázquez 120 sidor, de om Almqvist och Walter Benjamin runt 65 sidor. Valet av objekt handlar om valfrändskaper, tavlor eller författare som han länge har umgåtts med; det är inte några direkt överraskande namn som genomkorsar texterna.
Inledningsvis, en smula omständligt, reflekterar van Reis om konstens funktion, om att den är ett slags försändelser genom tiden, som därmed gör att dess tillkomsttid upphävs. Han påpekar att det är en trivial iakttagelse, att det vi ser eller läser, samtidigt ser oss, att vi på något vis blir tilltalade, eller adresserade. Det förflutna framtida, eller tvärtom, det framtida förflutna är andra formuleringar som pekar mot att se objekten som tidlösa, en klassikerdefinition, helt enkelt, men som kan diskuteras.
Lojaliteten med verken är genomgående, på sina ställen kunde jag önska lite mer motstånd. Men åtskilliga intressanta iakttagelser får plats, kanske främst när utrymmet är generöst, som i den långa essän om Velázquez målning Las Meninas – Hovdamerna – där såväl detaljer i den stora tavlan, som dess politiska sammanhang, friläggs i skikt efter skikt.
Flera av essäerna fungerar som exemplariska introduktioner, som den om Curzio Malaperte, den fascistiskt anstrukne, men på många sätt kluvne författaren till Kaputt från 1944, eller den om Péter Nádas, tveklöst en av vår tids mest intressanta författarskap. Föga förvånande är texten kring Lars Noréns dagböcker observant, vackra linjer finns i essäerna om Roland Barthes och Walter Benjamin.
Ibland kunde språket vara lite rakare, de ofta välfunna ordlekarna duggar lite väl tätt, och en och annan retorisk fråga, följt av ett ”kanske”, ”jag tror nog …”, ger inte alltid texten den luftighet som eftersträvas. I essän om Almqvists Drottningens juvelsmycke och alla dess labyrinter, undrar jag om van Reis faktiskt har hittat ut helt och hållet ur romanens alla irrgångar. Å andra sidan är att gå vilse en nog så fruktbar väg att finna saker man inte visste att man letade efter.
