Nedstigning i en värld på väg att gå under
Jenny Erpenbecks ”Kairos” är en verkligt bra roman
Publicerad 2022-11-09
”Så söker nattfjärilen, när den allmänna solen gått ner, det privatas lampsken.”
Denna vackra och vemodiga mening läser jag på tåget mellan Göteborg och Stockholm, med SJ:s allmänna läslampa tittande mig över axeln.
Boken i fråga är tyska Jenny Erpenbecks sjunde roman, Kairos, i översättning av den outslitliga Ulrika Wallenström som följt författaren alltsedan debuten med Historien om det gamla barnet från 2001.
Det där med nattfjärilen är förstås inte Erpenbeck själv utan Karl Marx, ur vars skrifter de två huvudpersonerna i en intim scen läser för varandra. Det är Katharina, 19, typograflärling, och Hans, dryga 50, författare och idog rökare av cigarettmärket Duett.
Detta i romanens första halva där deras kärlekshistoria ännu inte har hunnit bli så skev som den blir i den senare halvan, där Hans visar sig vara en paranoid och närmast sinnessjuk stackare. Likt en tvåsamhetens Stasi ser han sig tvungen att kontrollera allt som Katharina gör, han manipulerar och utpressar.
Jämförelsen med den östtyska säkerhetspolisen infinner sig av sig själv, eftersom berättelsen utspelar sig i Östberlin. Hans har dessutom tydliga drag av Heiner Müller, dramatikern som under en tid ingick i Stasis nätverk av angivare.
Värt att notera i sammanhanget är att Erpenbeck som ung arbetat som Müllers assistent, och att hon är årsbarn med romanens Katharina. Här finns således en del självbiografiska inslag, kan man tänka sig.
Berättelsen börjar i sent 1980-tal. DDR knakar i fogarna, och när muren till slut faller sker det väl i en sådan där tillfällig glugg i tiden eller historien som bokens titel åsyftar. Kairos, det gyllene ögonblicket enligt de gamla grekerna.
Händelsen utgör hur som helst en av romanens höjdpunkter. Erpenbeck målar här vitt och brett som Brueghel den äldre, i en fantastisk passage där de östtyska tjejerna syns svärma ut som fjärilar ur murens rämnor, för att snatta jackorna fulla av västs härligheter. Deras pengar har med ens blivit värdelösa, men inte får det stå i vägen för triumfen.
Lika mycket som en uppslitande kärlekshistoria är romanen en nedstigning i en värld på väg att gå under, och i den vånda en sådan händelse för med sig. Detta oavsett hur erbarmlig tillvaron kan ha tett sig för de inblandade.
Katharinas tvehågsenhet och känsla av främlingskap under västs roterande och om kvällen blått lysande Mercedes-stjärna är mycket känsligt skildrad, liksom hennes melankoli över det som dömts till utplåning: ”från de hemsydda kläderna till de nedgångna husen i Prenzlauer Berg, från de gropiga vägarna till orden för saker som ingen längre behöver. De släta, fläckfria ytorna kommer att överlämna åt glömskan tankarna på allt som är förgängligt.”
Som svensk läsare på ett SJ-tåg i hyfsad framfart är det lätt att känna sig en smula banal vid tanken på en dylik systemkollaps, men för den som vill förstå åtminstone lite av hur det var att vara östtysk under die Wende kan jag inte annat än rekommendera Erpenbecks fint musikaliska och tekniskt briljanta räddningsarbete.
Kairos är författarens största satsning hittills, och en verkligt bra roman.
