Mästaren Pasolini får nytt liv på svenska

Hans poesi är den främsta i efterkrigstidens Italien

Uppdaterad 2020-07-03 | Publicerad 2020-06-21

Pier Paolo Pasolini (1922–1975).

Om man tjuvlyssnar på folk – jag är duktig på det – så är ”köpa” det vanligaste verbet man hör. Det finns god anledning att tänka ”konsumism”, och då tänker man med Pier Paolo Pasolini (1922–1975). Han mutade in begreppet under de sista åren i sitt liv.

De flesta känner honom som filmare vilket torde bero på den rörliga bildens hegemoni i offentligheten. Själv föredrar jag det rörliga ordet.

Han var också konstnär och konsthistoriker, romanförfattare, poet, dramatiker, journalist och politisk tänkare. Allt med samma vilda passion. Att reducera honom till någon av dessa roller är galenskap.

Just nu läser jag de rörliga orden i en ny liten bok. Många säger att hans poesi är den främsta i efterkrigstidens Italien, och de förtjänar att bli trodda.


Pasolinis bakgrund var språkligt och politiskt komplex. Han föddes i Friuli, i övre högra hörnet av Italien nära Österrike och Slovenien. Han skrev först på friulanska, ett språk som knappt är italienska. Högspråket var för honom länge liktydigt med en fascistisk centralmakt och ett ettrigt kapital i Milano. Men samtidigt stod det för en åtråvärd tradition, något att erövra.

Fadern var fascist, och den yngre brodern sköts av en slovensk och kommunistisk falang av motståndsrörelsen. Allt detta tog han med sig, först till fattiga förorter utanför Rom och sedan ut på världsscenen som intellektuell och konstnär.

Nina M. Olsson och Håkan Sandell har i Olycksaliga generation gjort ett litet men som jag tror representativt urval ur hans väldiga poetiska produktion, alltifrån ungdomens nostalgiska ”folkdikter” till de stora utbrotten som sprutar åt alla olika håll. (Man kan lägga märke till att denna ”olycksaliga generation” är 68-orna.)

Håkan Sandell har en dokumenterad känsla för poetisk form, och det behövs för att staga upp och hålla ordning på den svenska versen. Pasolinis invecklade syntax kan bli alltför diskursiv eller impressionistisk i översättning – det finns äldre svenska exempel på den saken.

Tolkningarna gör det lätt att ta sig ner till grunden i Pasolinis dikt, till livsbilden om man så vill. Och jag upptäcker, ganska förvånad, att den tycks vara djupt kristen.

Högt och lågt, evigt och efemärt, heligt och profant kan inte skiljas åt i Pasolinis värld. Det är den kristna inkarnationstanken: Gud tar plats i den föränderliga världen, förenar sig oupplösligt med materien. Poeten är främmande för det gnostiska.


Här finns ingen liten gudagnista i materiens fängelse som längtar hem till det översinnliga. Allt finns redan i det myller som omger oss. Konsten gör det heliga synligt, till exempel hos människorna i Caracallas termer, en plats för småtjuvar och prostituerade i 50-talets Rom: ”ett kadaver där likafullt hans hela ungdom bevarats / och kan blomstra upp likt en fyrgnista /under en motorhuv eller i ett värmefats tunna”.

Pasolinis skitiga värld – man ser den ständigt i hans filmer – lyser av det ljus som fanns i renässansens italienska måleri, en period som han älskade lika mycket som samtiden med dess ligister på knattrande små fordon av märkena Rumi och Ducati. Översättarnas fina kommentarer till texten uppmärksammar deras historiska djup och samtidsmarkörer.

Så småningom vill jag ha en jättelik bok med alla Pasolini-tolkningar på svenska, från Anders Österling till Håkan Sandell. Det är bara för nåt litet dödsföraktande förlag att börja jobba!

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln