Mörkbrun isländsk saga

Sjóns ”Rågblont hår, grå ögon” är ett paradnummer i berättarspänst

Av: Petter Lindgren

Publicerad:
Sjón, isländsk författare.
Foto: ANDERS WIKLUND/TT
Sjón, isländsk författare.

Den som gillar att läsa eller skriva kort har mycket att hämta hos isländska Sjón, fordom bandpolare med Björk i The Sugarcubes men sedermera lyriker och romanförfattare av det notoriskt kompakta slaget.

För romanen Skugga-Baldur från 2005, knappt en tvärhand hög och rymmande 128 glesa sidor, tilldelades han Nordiska rådets litteraturpris på 428 000 kronor, vilket ger en betalning på 3 343 kronor och 75 öre per sida, inklusive försättsblad, blanksidor och sådant tjafs. Väl spelat, får man säga.


Författarens senaste roman, Korngult hár, grá augu från 2019, nu klockrent överförd till svenska av John Swedenmark, är inte sämre och pressar in ett helt levnadsförlopp på ynka 101 sidor. Det bör dock påpekas att huvudpersonen rycks bort i förtid, vid 24 års ålder, och inte minst att denne också dör som övertygad nationalsocialist.

Gunnar Kampen är hans namn, och efterkrigstidens Reykjavik hans uppväxtmiljö. Familjen är hyfsat godartad, mamman är snäll medan pappan dock tycks ta till en del hushållsvåld då och då. Vi får också veta att pappan är socialdemokrat, och att han under kriget var livrädd för Hitler vars rörelser han oavlåtligt följde genom att lyssna på radio i en skrubb: ”På andra sidan den stängda dörren hördes kvävd gråt”.


Som barn häckar Gunnar ofta i verkstaden där Velocipedsällskapet Sleipnir fixar med sina racercyklar, ett frisksportargäng som gärna samtalar och sjunger på tyska och, förstår man, har sina rötter långt ner i det bruna.

Han fascineras av sällskapets märke (”det var ett kors, en sol eller ett hjul”) och av mystiken som råder i lokalen: ”Inne i det folktomma garaget rådde den dunkla tystnad som gör sig påmind på platser som annars inrymmer bullrig verksamhet eller maskinutrustning. Här var de svartlackerade cyklarna, framåtvända i dubbla rader längs långväggen, ett tyst löfte om vinande fart och plingande ringklockor.”

I tonåren börjar han brevväxla med sin farbror som sitter inne för nazistiskt medlöperi och, än värre, med Göran Assar Oredsson (1933–2010) som i verkliga världen var ledare för nazistiska Nordiska rikspartiet och gift med Vera Oredsson som ännu är aktiv i nazistiska sammanhang. Gunnar bestämmer sig för att starta en isländskt avdelning av Nordiska rikspartiet, och reser till England för att vara med på en nazistisk världskongress.


Sjón trampar på ordentligt mot slutet, och bitvis blir Rågblont hår, grå ögon till något av ett paradnummer i berättarspänst. Handlingen förs framåt med hjälp av tvära klipp, snapshots, brevväxlingar och infogade telegram, men nog hade jag önskat mig en eller annan rejäl bredsladd i trakten av Gunnars själsliv.

Desto mer övertygar romanen i sitt spel med antydningar och glidningar, genom att visa hur efterkrigstidens nazistiska ideologi med förkärlek lagt sig på lur i tillsynes vardagliga prylar som föreningskaffe eller frejdigt snack om sportsmannaära och fornstora dar.

Inte ens den högst alldagliga och påtagligt mesiga Gunnar Kampen talar riktigt ur nasseskägget, åtminstone inte inledningsvis, och att läsa Rågblont hår, grå ögon blir därför lite som att leta efter trattkantareller.

Sätter man sig bara ner i riset och mossan så finns de där, men det gäller att titta tillräckligt noga. Det är mycket skickligt gjort.

Publicerad:

LÄS VIDARE

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.