Kärlekstragedi av klass
Lennart Bromander: Chigozie Obioma är ett av de riktigt stora namnen i den rika nigerianska prosan
Publicerad 2019-04-09
Världslitteraturen är översvämmad av kärlekspar, men genom århundradena är det bara några få som sticker ut som ikoniska. Som Dido och Aeneas, Tristan och Isolde, Romeo och Julia eller Anna Karenina och greve Vronski. Gemensamt för sådana singulära kärlekspar är att deras relation alltid slutar olyckligt. Lyckliga kärlekspar blir aldrig ikoniska – möjligen om de förvandlas till träd som Philemon och Baucis.
Till denna anspråksfulla rad av lika legendariska som olyckliga kärlekspar skulle jag gärna vilja lägga Chinonso och Ndali från Chigozie Obiomas stora roman Minoritetsorkestern. Sådan kraft och dignitet har berättelsen om deras kärlek. Jag har inte blivit så gripen av en roman på mycket länge.
Själva grundhistorien är simpel och påminner om den i Titanic, minus båten. Chinonso är en enkel och med tillvaron rätt nöjd hönsfarmare som en dag kommer att rädda en ung kvinna, Ndali, från att ta livet av sig. De blir djupt förälskade.
Ndali kommer dock från en högre samhällsklass, och hennes familj tar med brutal arrogans avstånd från Chinonso. Ndali håller ändå fast vid honom, och han gör i sin tur allt för att finna medel att bli henne värdig. Mer ska inte sägas, men till Ndalis – och läsarens – förtvivlan kommer detta att leda till att han fattar felaktiga beslut.
Historien om Chinonso och Ndali skiljer sig radikalt från andra stora kärlekstragedier genom att vara inskriven i en egen och mycket speciell mytvärld, igbofolkets. Redan på försättsbladet får vi en grafisk sammanställning av igbofolkets kosmologi. Den är komplicerad och kan kanske verka avskräckande på läsaren. Men man kommer snabbt in i romanen och kan lämna en del av de kosmiskt-mytologiska sammanhangen åt sidan.
Helt centralt är dock berättarperspektivet. Ordet förs nämligen inte av en jag-person eller en anonym berättarröst utan av Chinonsos chi, hans skyddsande. Den människa denne är satt att försöka beskydda, Chinonso, omtalas hela tiden som ”min värd”.
Den som läst den klassiska igbo-författaren Chinua Achebe har tidigare stött på begreppet chi, som uppenbarligen är helt centralt för igbo-folket i Biafra i östra Nigeria, varifrån förutom Obioma och Achebe också Chimamanda Ngozi Adiche kommer (notera vad som är gemensamt i författarnas förnamn, Chinua, Chigozie, Chimamanda!).
En chi har en viktig men samtidigt inskränkt funktion i en människas liv. Den kan ta sig in i värdens medvetande men bara påverka, inte styra värdens fria vilja. Dennes fria vilja finns kvar, och hos Chinonso är den fatalt stark. En chi är också en form av reinkarnation, och som skyddsande har den samtidigt kontakt bakåt i historien och även med de härskaror av chi-kolleger, som svävar omkring och försöker ta till vara sina respektive värdars intressen.
Det låter kanske som författaren valt ett vanskligt och krångligt sätt att förtälja sin historia, men Obioma behärskar sin teknik och utnyttjar den till att skapa oväntade perspektiv och att skriva in de människor han skildrar i större sammanhang. Här finns också symboliska plan liksom en vass samhällskritik, klassklyftorna är svindlande. Det är dock främst den subtila psykologin och själva intensiteten i Chinonsos och Ndalis kärlek, som gör Minoritetsorkestern till sådan omskakande läsning.
Romanens titel förefaller lätt egendomlig, och jag hade gärna sett att en så enastående roman hade fått ett bättre namn. Minoritetsorkestern syftar på det ångestkackel som en skock höns gemensamt utstöter, när de attackeras av en rovfågel. Möjligen har titeln en annan laddning på igbo-språket. Romanen är dock skriven på engelska, mycket fint översatt av Ninni Holmqvist.
Med tanke också på den starka debuten med Fiskarmännen för ett par år sedan framstår nu Chigozie Obioma som ett av de riktigt stora namnen i den rika afrikanska – och inte minst nigerianska – prosan.