En grym diktvärld som fylls av ett sällsamt ljus

”Bävande under höstliga stjärnor” är taktfast översatt

Publicerad 2022-06-29

Georg Trakl (1887–1914) hör till de största tyskspråkiga diktarna och kom att bli en förgrundsgestalt inom expressionismen. Nu ger Lejd förlag ut ett urval, i översättning av Camilla Hammarström och med förord av Magnus Halldin. Trakl har ”aldrig varit lika taktfast översatt som han blivit här, i ’Bävande under höstliga stjärnor’”, skriver Gabriel Itkes Sznap i sin recension.

”Hans ögon var mycket avlägsna. / Som liten pojke var han i himlen en gång”. Raderna är Else Lasker-Schülers, författade 1915 och tillägnade vännen och poetkollegan Georg Trakl, som dött några månader dessförinnan, 27 år gammal, i en förmodad kokainöverdos på ett militärsjukhus i Kraków.

Trakl brukar lyftas fram som den tyska expressionismens mest lysande poetiska begåvning, en undergångsprofet, som genom sin förtvivlade livskänsla registrerade en hel kontinents krigsyriga dödsdrift. Jag minns när jag läste hans dikter första gången. Det kändes, precis som Lasker-Schüler antyder, som om de var skrivna av ett på en gång himmelskt och bränt barn. Den märkliga stillheten i dem var förtrollande.


Förlaget Lejd ger nu ut en elegant formgiven bok, med ett stort urval av Trakls produktion (han hann bara publicera en diktsamling under sin livstid, men kvarlåtenskapen är omfattande och rymmer utöver poesin ett antal prosafragment och pjäser). För översättningen och ett kärnfullt efterord står den eminenta Camilla Hammarström, som tidigare bland annat översatt Rilkes Duinoelegier, och för det fina och grundligt orienterande förordet Magnus Halldin.

Jag kommer att återvända till denna vackra översättning många gånger

Fram till idag har det funnits två viktiga svenskspråkiga volymer med Trakls texter: Johannes Edfelts Helian och andra dikter från 1956 och Peter Handbergs Ondskans förvandling från 1999. Han har dock aldrig varit lika taktfast översatt som han blivit här, i Bävande under höstliga stjärnor.

Somliga av Hammarströms val går visserligen att invända mot. Exempelvis att hon, i stället för att skapa sammansättningar av typen ”silverarmar”, i nästan alla lägen insisterar på det högtidliga ”silverne” som motsvarighet till tyskans vardagligare och av Trakl frekvent använda ”silberne”. Men boken är till sin helhet så syntaktiskt och ljudmässigt utmejslad att invändningar av det slaget i sista hand ter sig ointressanta. Jag kommer att återvända till denna vackra översättning många gånger.


Trakls diktvärld är grym. Den berättar om ”Vansinnets trappsteg i svarta rum”, ”Guds gam”, som sliter sönder människans ”metalliska hjärta”, och om innebörden av en ”Strålande solavgrund”. Men eftersom tempot är så lågt och andningen så lugn höjer man knappt på ögonbrynen åt häftigheten i bilderna. De extrema beskrivningarna av existensen framstår varken som pessimistiska eller resignerade, utan som sakliga och paradoxalt nyktra.

Man skulle kunna tolka blicken i Trakls poesi som riktad mot en tillvaro bortom vår. Det är den inte. Snarare än om ett översinnligt, helvetiskt ”efter”, eller ett för-logiskt, mytiskt ”innan”, är det ett djupt ovisst, men inte desto mindre akut ”presens”, hans dikter genomlyser. De karvar ut en egen dimension i nuet.

Här återkommer den otrolige gestalten ”Elis”, vars kropp ”är en hyacint” och hjärta ”gungar” på ”den ensamma himlen”; här återfinns Kaspar Hauser, följd av ”buskar och djur / vita människors hus och skymningsträdgårdar”, och här dominerar och återskapas färgen blå.


Faktum är att det blå förekommer överallt i Trakls dikter. ”Själen”, sägs det på ett ställe, ”tiger i den blå våren”, på ett annat talas det om händer som rör ”ålderns blåaktiga vatten” och på ett tredje om en ”Blå kyla”, som ”andas i den nattliga dalen”. Man kan läsa honom bara för det: för att vinna en ny relation till denna, det visar han, lika otäcka som hoppingivande färg.

Få utläggningar av Trakl lär ha citerats lika mycket som Heideggers i boken På väg mot språket (1959). Den är bitvis ganska grov och programmatisk. Heidegger framställer Trakls dikter som ett slags kopplingschema för sin egen vision om närvarogörandet av Västerlandets förment undanträngda begynnelse. Men en sak han gör, som förblir viktig att ta fasta på, är att ifrågasätta idén om Trakl som det entydiga förfallets poet. Han konstaterar att Trakls skrivande genomströmmas av ett sällsamt ljus ”skyddat av mörkret”. Detta ljus gör en lycklig.


Camilla Hammarström är kritiker i Aftonbladet, därför recenseras hennes Trakl-tolkning av Gabriel Itkes Sznap, poet och kritiker i Dagens Nyheter

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln