Ola Larsmo

Larsmos lektioner larmar för sent

Att moralisera över de döda är meningslöst

Av: 

Carsten Palmær

Ola Larsmo (född 1957) är författare och litteraturkritiker. Debuten ”Vindmakaren” (1983) har följts av ett flertal romaner och essäer, senast ”Översten”.
Ola Larsmo (född 1957) är författare och litteraturkritiker. Debuten ”Vindmakaren” (1983) har följts av ett flertal romaner och essäer, senast ”Översten”.

BOKRECENSIONER

Ola Larsmo inleder Tio lektioner i svensk historia med att citera en kollega med rötter i det forna Jugoslavien: ”När politiker börjar tala om ’historien’ ska ni vara på er vakt. De har alltid en avsikt.” Nå, det är ju politikerna inte ensamma om.

Ola Larsmos tio lektioner handlar om åren runt andra världskriget. Hans utgångspunkt är Sverigedemokraternas film Ett folk, ett parti, som dök upp i sociala medier inför valet 2018 (När jag skriver detta har filmen 750 033 visningar på Youtube).

Ett folk, ett parti är ett ovanligt grovt tillyxat stycke propaganda där 30- och 40-talens Sverige – med en blandning av välkända fakta och uppenbarligen medvetna lögner – framställs som enpartistat av nazistisk typ. Per-Albin Hansson och socialdemokraterna görs ensamt ansvariga för rasbiologi, tvångssteriliseringar och eftergifter för Hitlertyskland.


Ola Larsmo skissar en betydligt mera motsägelsefull bild av krigsårens historia. Det handlar om riksdagsdebatterna i flyktingfrågan 1939 där flera medlemmar av Bondeförbundet (1957 omdöpt till Centerpartiet) kommer ut som antisemiter, men får mothugg av socialdemokrater och liberaler. Om de intima kontakterna mellan Hitler-sympatiserande intellektuella och Högerpartiets (1969 omdöpt till Moderaterna) ledning. Om finansminister Ernst Wigforss skarpa reaktion när överbefälhavare Thörnell inför samlingsregeringen lägger fram generalstabens detaljerade planering för ett svenskt anfall mot Sovjetunionen på Finlands och Hitlertysklands sida.


Här finns eldfängda antinazister: liberalerna Torgny Segerstedt och Israel Holmgren, socialisterna Ture Nerman och Georg Branting. Och – viktigare – här finns också intelligenta och verserade intellektuella på den yttersta högerkanten som Adrian Molin, Arvid Fredborg och Gunnar Unger.

Att med facit i hand moralisera över längesedan döda människors åsikter är en meningslös sysselsättning. 1939 års högerstudenter ville inte släppa in judiska flyktingar i Sverige. Men om den systematiska judeutrotning som skulle inledas i Tyskland två år senare visste de inte mer än vad vi vet om framtiden för de flyktingar vi i bred politisk enighet utvisar i dag.


Ola Larsmo undviker svepande generaliseringar om Sveriges politik under krigsåren. Han beskriver Per Albin Hanssons kamp för att hålla ihop samlingsregeringen: En skakig balansgång mellan antinazisterna i det egna partiet och högerns upprepade krav på ytterligare eftergifter för Tyskland. Och framför allt en föga heroisk, men brett folkligt förankrad kamp för att till varje pris hålla Sverige utanför kriget.

Jag anar att Ola Larsmo – förutom att övertyga läsarna om att Sverigedemokraternas historiker pratar i nattmössan – har ytterligare en avsikt: Att ta nutidens liberaler i örat och leda dem tillbaka till den vänstersida dit de en gång räknades. Tyvärr är det nog i senaste laget – på en human flyktingpolitik vinner man inga val.

ANNONS EXTERN LÄNK

Vinterdeal! - Prova BookBeat gratis i en månad.

BookBeat.se

Publisert:

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Ola Larsmo

Per Albin Hansson

Tyskland

Flyktingpolitik