Mördargeneralen fick dödslistor av USA

Väldokumenterat om kommunistmorden i Indonesien 1965 i ”The Jakarta method”

helskärm

Vad blir konsekvenserna av USA:s nederlag i Afghanistan? Kommer imperiet att dra sig tillbaka, slicka sina sår, sluta bomba utomlands och använda skattebetalarnas pengar till att bygga upp sin nedslitna infrastruktur och föda sin fattiga befolkning?

En from förhoppning och en mardröm för krigsindustrin, samt för ledarskribenterna på Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet. Men faktum är att USA sedan 1945 sällan haft långsiktig framgång i de krig som landet fört med egna marktrupper.

De stora strategiska segrarna har USA vunnit genom att överlåta skjutandet till inhemska militärer och dödspatruller under ledning av generaler som till exempel Mobutu, Videla, Pinochet och Rios Montt.

Effektivast i hela skaran var general Suharto, indonesisk diktator i över trettio år och enligt Transparency international den mest korrumperade statschefen i modern historia. 

Suharto kom till makten efter de dramatiska händelserna i september 1965, då en kupp av vänsterradikala officerare ledde till att sex generaler mördades i Jakarta. Kuppen slogs omedelbart ner och militären lade hela skulden på det indonesiska kommunistpartiet, världens tredje största, med över tre miljoner medlemmar. ­Under några månader massakrerades mellan en halv och en miljon misstänkta kommunister av militär och muslimska aktivister. Ytterligare en miljon människor fick tillbringa decennier i koncentrationsläger. 

Nu har den amerikanske journalisten Vincent Bevins förstört en lovande karriär genom att skriva en väldokumenterad bok om morden 1965 och deras internationella konsekvenser. Bevins har tidigare arbetat som korrespondent i Brasilien och Indonesien för prestigetidningar som Los Angeles Times och Washington Post. Hans bok heter The Jakarta method och kom nyligen ut på svenska. 

Terrorn i Indonesien inspirerade Suhartos kollegor i Latinamerika att ytterligare utveckla och förfina sina metoder. Månaderna före kuppen 1973 målade den chilenska högern varningar på väggarna i Santiago: ”Jakarta kommer”. Att låta politiska motståndare ”försvinna” var effektivare än att öppet avrätta dem. Hoppet om att ett barn eller ett syskon trots allt levde, inspärrad på okänd ort, höll de mördades familjer passiva.

Hur aktiva var amerikanerna i Indonesien 1965? Klart är att USA:s ambassad i Jakarta bistod militären med listor på tusentals kommunister. Bevins antyder att ambassaden var betydligt mer inblandad än så. Var den vänsterradikala kuppen 1965 och morden på generalerna i själva verket en styrd provokation, inspirerad av en liknande händelse i Brasilien 1935?

Här rör sig Bevins på osäker mark. Många av dokumenten i Washington är fortfarande hemligstämplade och Bevins tvingas ty sig till svagare formuleringar som ”enligt uppgift” och ”fakta tyder på att”.

I USA blandades glädjen över att Indonesien öppnades för de amerikanska oljebolagen (”En ljusglimt i Asien” enligt New York Times) med ogillande: Senator Robert F Kennedy talade om den ”omänskliga slakten i Indonesien, där över hundratusen påstådda kommunister inte varit förövare, utan offer”. C L Sulzberger på New York Times sökte förklaringen i den indonesiska nationalkaraktären:

– Indonesier är mjuka, men bakom deras leenden döljer sig det där sär­egna malajiska draget, den inre frenetiska blodtörsten som har skänkt andra språk ett av de få malajiska låneorden: ”Amok”.

Suharto är död och Indonesien har numera ett flerpartisystem. Men ännu härskar myterna från 1965 om hur nakna kommunistkvinnor dansade runt de fångna sex generalerna, kastrerade dem och stack ut deras ögon. De gamla män som 1965 gick ut och dräpte sina grannar med machetes är glada och stolta över vad de åstadkommit – isande skildrat av Joshua Oppenheimer i dokumentärfilmen The act of killing. 

I vår världsdel är bilden av det kalla krigets vinnare entydigt ljus: ”Väst besegrade Öst genom att erbjuda störst ekonomisk, kulturell, religiös och politisk frihet”, för att citera Dagens Nyheter. Det är en rimlig uppfattning om man begränsar perspektivet till Europa. 

Men i större delen av världen ser bilden annorlunda ut. Vincent Bevins ställde några frågor till Winarso, ledare för en organisation i Indonesien som – trots utfrysning och mordhot – arbetar för upprättelse åt offren för terrorn 1965:

– Vem vann det kalla kriget?

– Det gjorde ni.

– Hur vann vi det?

– Ni dödade oss.