Patrick Modiano – en prisad minnesmästare
Publicerad 2014-10-21
Lidija Praizovic hyllar Nobelpristagarens starka skildring av ett av förintelsens offer
Årets Nobelpris i litteratur till Patrick Modiano är radikalt och rätt, och nu ska jag förklara varför.
Modiano och hans verk är antitesen till det litteratur- och medieklimat som råder. Om det nu är den sexiga personan och det skrikiga verket som (kortsiktigt) vinner, så är Modiano en grå gubbe som skriver tråkiga böcker (han har vunnit i längden).
Om det gäller att vara trendkänslig och pang på, så skriver Modiano samma saker om och om igen, blickar alltid bakåt. Om det i dag utvecklas en allt mer moraliserande och instrumentell syn på konst, så är Modiano ointresserad av offentlighetens twitterbudskap.
Hans böcker är långsamma och lågmälda, därför har de inte varit helt lätta att uppmärksamma och sälja. Innan han fick Nobelpriset hade inte många svenskar läst honom. Storförlagen Norstedts och Bonniers gav upp eftersom han inte var tillräckligt attraktiv och lönsam. Hans böcker lockar inte på det konsumistiska sättet.
Nu till hans främsta kvalitet: att fucka upp den kronologiska och konventionella tidskonstruktionen så att det svindlar i skallarna på oss.
Modiano är besatt vid att det förflutna inte får försvinna, varför han ständigt återupplivar det och integrerar det med nuet. I hans verk flätas flera tidslager samman så att oväntade möten uppstår mellan olika människoöden. När han är som skickligast lyckas han med sin raffinerade minneskonst upphäva den tvingande linjära tiden och få alla tidslagren att flyta och befrukta varandra i ett komplext tillstånd av historia, samtid och framtid, ja, evighet. Det är då svindeln uppstår, perspektiv förskjuts på riktigt, och jag ser världen med klarare och renare ögon. Det är ett plus att han inte är någon svår författare.
Nu kanske han verkar vara en apolitisk lallare, men så är det inte alls.
Han har särskilt skrivit om den nazityska ockupationen av Paris. I den dokumentärroman som nu utkommer på svenska, Dora Bruder, försöker han rekonstruera en judisk flickas sista tid i livet innan hon den 18 september 1942 tillsammans med sin far fördes till Auschwitz. Drivkraften är att historiens grymheter inte ska få raderas och neutraliseras. Tvärtom ska vi alltid minnas de ofattbara övergrepp som Dora och hennes folk utsattes för, så att det inte händer något folk igen.
Modiano är själv judiskättad, hans far undkom med nöd och näppe koncentrationslägren. Liksom i sina tidigare böcker väver han ödmjukt samman den egna biografin med den person i vars fotspår han följer.
Dora Bruder har funnits på riktigt. Modiano gör anspråk på att 55 år senare berätta om ett autentiskt flicköde under förintelsen. Hos en sämre författare hade det kunnat bli pannkaka, men Modianos speciella tillvägagångssätt leder i stället till en av de mest respektfulla och inkännande skildringarna av förintelsens offer som jag har läst.
Modianos stil är torr och saklig, motsatsen till sentimentaliserande och parasiterande. Han studerar tidningar, byråkratiska dokument från den tiden, brev och fotografier, samt söker upp överlevare som känt Doras och hennes familjs omständigheter. Han redovisar de fakta han har. När fakta saknas försöker han sig på rimliga tolkningar, alltid återhållsamma och med reservationer. Ibland ställer han upp flera hypotetiska alternativ av hur det kan ha gått till, ibland mynnar det ut i frågor.
Han arbetar noggrant och tålmodigt, säger hellre för lite än för mycket. Vissa luckor låter han förbli ofyllda. Det finns ”block av okänt och tystnad” som vi varken ska eller kan ta ifrån Dora:
”Jag kommer aldrig att få veta hur hon tillbringade sina dagar, var hon höll sig gömd, vem hon var tillsammans med under vintermånaderna när hon rymde första gången och under de vårveckor då hon rymde på nytt. Det är hennes hemlighet. En torftig och dyrbar hemlighet som bödlarna, polisförordningarna, de så kallade ockupationsmyndigheterna, häktet, kasernerna, lägren, historien, tiden – allt detta som solkar och förstör oss – aldrig kan beröva henne.”
