Allt hålls samman av bröddoft och taggtråd

Lebedevs nya roman berättar om det evigt sovjetiska

Publicerad 2022-09-23

Sergej Lebedev (född 1981) är en rysk författare och journalist, aktuell med romanen ”Augustimänniskor”. På svenska har tidigare utgivits ”Vid glömskans rand” och ”Debutant”.

Sergej Lebedevs till svenska översatta tre romaner är strängt upptagna med Ryssland och landets historia. I Vid glömskans rand och den nu utgivna Augustimänniskor färdas protagonisten över tid och rum, längs Rysslands vidsträckta geografi samtidigt som han gräver ner sig genom dess moderna historia. Lebedev frilägger, likt den geolog han är utbildad till, skikt efter skikt; lager av halvsanning följs av lager av lögner i en allt djupare och mörkare utgrävning i sökandet efter vem som gjorde vad och när och för vilken uppdragsgivare.


Augustimänniskor inleds i augusti 1991, när Gorbatjov avsätts och Jeltsin kommer till makten. Jagberättarens farmor Tanja efterlämnar ett manuskript där hon skrivit om sitt liv, inte minst om hennes sedan länge försvunne man, den gåtfulle Michail. Tillsammans med hennes i kod förda dagbok inleder berättaren med hjälp av denna ”söndringens bok, olycksaliga handskrift” (romanens första ord) att söka efter Michail.

Sökandet leder ingen vart, eller rättare, det leder vilse, han följer spår som i en labyrint utan utgång. Men den erfarenhet han skaffar sig leder till nya uppdrag, men de når inget annat än nya lager av halvsanningar och lögner.

Vid en av alla de gravar hans sökande slutar vid framstår den som världens centrum, ”den axel kring vilken våra liv vred sig också när vi trodde oss opåverkade och oskyldiga, vi barn av den nya tiden, som inbillade oss att vi kunde höja oss över arvet från det förgångna”. Nej, ingen kommer undan, varje kontakt skuggas av dolda avsikter, varje lojalitet är till sin definition opålitlig och kräver sitt pris.

När berättaren tillsammans med några andra letat rätt på ett övergivet fångläger som tagits över av Hundtsaren känner berättaren, obegripligt nog, doften av nybakat bröd. ”Bröddoft och taggtråd” – två delar av ett odelbart helt: det sovjetiska, kursiverar Lebedev.

Hundtsaren har dröjt sig kvar och levt bland halvvilda hundar. Det är som om berättarens sökande går bakåt i utvecklingskedjan. Mot slutet bistår han en omåttligt rik japan som vill hitta och smuggla hem en hel, nedfrusen mammut. Inte ens istiden kan hållas ren från det sovjetiska.


All denna smuts. Berättaren ser ett filmklipp inspelat från ett militärfordon på väg in i Tjetjenien december 1994, strax innan de går in i Groznyj. Trista bilder av vägar, damm och soldater. Men strax ser han: det är smutsen, det slags smuts som inget rengöringsmedel i världen förmår avlägsna. Att leva i Ryssland är att aldrig vara moraliskt ren.

I Nils Håkansons översättning drivs handlingen effektivt framåt med de väl integrerade metaforerna i en ton som kan beskrivas som optimistisk och desillusionerad på en och samma gång. Berättaren jagar tappert vidare efter de försvunna, ända tills hans flickvän försvinner och han inser att även han är eftersökt.


Han är beredd att lämna landet, med passet i hand hör han ett tickande från en av säckarna med potatis som just levererats till hans hus: 23.57, 23.58, 23.59… Bomben exploderar som i T. S. Eliots De ihåliga männen: ”på så sätt tar världen slut / ej med en skräll men ett pip.”

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.