Seierstad är mästerlig i boken om afghanerna

Det är så spännande att man glömmer att det inte är en roman

Publicerad 2023-01-25

I Skandinavien är det kvinnliga journalister som bäst beskriver Afghanistan: Magda Gad, Jenny Nordberg och Åsne Seierstad

”Bort härifrån, pojkarna kommer!” skriker den nye rektorn. Ariana, 21 år, har varit den bästa i juridikklassen på universitetet. I år skulle det bli avslutningsceremoni, med svarta fyrkantiga examenshattar, flaggor och tal.

Men nu har talibanerna tagit över och flickorna får ingen ceremoni. De blir tillsagda att hålla sig utom synhåll tills det hela är över – pojkarnas ceremoni. De har lärt sig precis samma saker, men bara pojkarna firas. Och snart stänger universiteten helt för kvinnor. Arianas föräldrar, som tidigare uppmuntrat hennes studier, säger att nu är det andra tider och det är bäst att hon gifter sig. Deras val blir dataläraren som utsatt Ariana för ovälkomna närmanden.

 

Ariana är en av de tre afghaner som Åsne Seierstad följer i sin nya bok Afghanerna. De andra är talibanledaren Bashir, som velat bli krigare ända sen han lärde sig gå, och hjälparbetaren Jamila som flytt landet och sökt asyl i Norge.

Seierstad berättar deras historier kronologiskt och interfolierat. Exempelvis får man följa Bashir från den dag hans föräldrar möttes, genom talibanernas träningsläger, tortyren i militärfängelset under USA:s ockupation och fram till den dag landet faller i deras händer och han får erbjudandet att bli guvernör eller polischef.

Det är mästerligt berättat. Valet av personer är mycket klokt, och Seierstad kommer dem så nära. Hon är en berättare utan motstycke, och hon gör det utan att nämna sig själv en enda gång. Vi slipper långrandiga beskrivningar av hur hon åker runt och jagar intervjuobjekt – här borde alla reportageförfattare se och lära! Hon lyckas också med att inte ta ställning. När Bashir berättar hejar man på talibanerna, när Jamila och Ariana berättar vill man störta dem.

 

USA:s ockupation framstår som en rad misstag: att beväpna mujahedin för att jaga ut Sovjet, att sedan börja kriga på måfå, utesluta talibanerna från förhandlingar, att blanda ihop talibaner och al-Qaida, samt att ge sina soldater order att fylla en kvot av infångade ”bad guys”. Det sista gjorde att vanliga bönder och avhoppare från talibanerna fångades in och torterades. Seierstad konstaterar att här drevs många in i ett uppror de från början inte hade varit intresserade av.

Samtidigt utbildades flickor under ockupationen – hade det hänt annars? Eller har de ständiga ockupationerna gjort att talibanerna blivit starkare, att landet odlat krigare i stället för lärare? Nu stängs åter flickskolor med hänvisning till religionen. De kvinnliga lärda argumenterar för flickskolor med citat från Koranen: är inte Guds första bud Iqra – läs? Varför kommer uppmaningen att dölja sig först 18 år efter att han uppmanade oss alla att läsa? Talibanerna blir imponerade, men ändå stänger de skolorna. Man känner igen mönstret: när patriarkatet hänvisar till regler, så är dessa bara tillämpbara i de fall de gagnar männen …

Afghanerna är så spännande att man glömmer att det inte är en roman, och börjar förvänta sig ett lyckligt slut. Eller är det en roman? Ibland undrar jag, som när Seierstad beskriver att ett barn ”girigt drack sin mammas mjölk” för 20 år sedan, eller att bilens vilda framfart rev upp dammoln på vägen. Har hon verkligen kollat även dessa detaljer, eller är det utsmyckningar, och i så fall, var går gränsen?

 

För sin förra bok om Afghanistan, Bokhandlaren i Kabul, blev Seierstad stämd två gånger för förtal. Den här gången avslutar hon med att redogöra för sina metoder, och förklarar att de tre huvudpersonerna fått erbjudande om att läsa boken innan. Det står dock inte om Bashirs och hans soldaters fruar fått det erbjudandet, och jag är lite orolig eftersom deras privatliv beskrivs ganska ingående. De skulle kunna vara lätta att identifiera och här står saker som till och med någon i väst skulle tycka hör till privatlivet. Afghanerna är mycket gästfria och jag hoppas att de inte känner sig trampade på av boken.

Men: Seierstad är journalist, hennes jobb är att berätta, och hennes bok är i världsklass. I Skandinavien är det i dag kvinnliga journalister som är överlägset bäst på att beskriva Afghanistan: Magda Gad, Jenny Nordberg och Seierstad själv. Som hon skriver kommer hon in överallt, också dit manliga journalister inte har tillträde. Just därför består de samtida manliga reportagen från Afghanistan av besök på militärbaser och redogörelser för de egna vedermödorna, medan Seierstad kan ligga i sängen bredvid en gravid talibanhustru och höra henne berätta om synen på uppfostran.

Jan Myrdal talade inte med en kvinna under sina resor till Afghanistan – hur hade han kunnat göra det? 1960 skrev han att Afghanistans kvinnors framtid var ljusare än vår: de gick mot frihet medan vi satt som hemmafruar. Ack!

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.