Hon räddar sin historia först på mållinjen
Hjärtskärande final lovar gott för Petra Backströms författarskap
Uppdaterad 2022-10-04 | Publicerad 2022-10-03
Petra Backström debuterade 2016 med tonårsromanen M varken mer eller mindre (Rabén & Sjögren), en drastisk kärlekskarusell framförd i ett tonläge påminnande om den norska tv-serien Skam.
Lika fri och lätt på handen är författaren inte i sin vuxendebut, Det kommer inte alltid vara du, en samtida historia om relationer och otrohet, prydligt upphuggen i ett ”jag”, ett ”han”, ett ”du” och en ”hon”.
Vad dessa personer heter får vi inte veta, men ”jag” är i alla fall en söderböna kring de trettio, och möjligen kan man ju tänka sig att hon är en vuxen version av ungdomsdebutens sexuellt villrådiga Maj, 19. Hon är filmare till yrket, eller vill i alla fall bli det, och gillar Led Zeppelin.
”Han”, hennes kille, har det tveksamma nöjet att utgöra berättelsens Charles Bovary, medan ”du” är det gyllene föremålet för huvudpersonens åstundan. Tyvärr råkar ”du” redan sammanbo och ha barn med ”hon”, rekvisitör, ”pigg och rödlätt”.
Nåväl, ”jag” och ”du” arbetar på samma produktionsbolag, det ena mejlet leder till det andra och snart åker ”jag” och ”du” på en hemlig kärleksresa till Örebro (!), med en efterföljande tsunami av längtan och dåligt samvete som bieffekt.
När ”han” får nys om affären förmår han inte riktigt ta in vad som händer, en typisk oxe enligt den urgamla stjärntydarkonsten, medan ”hon” reagerar mer som en skorpion. Intrigerar, manipulerar, sådana saker.
Inte bara ”hon” utan hela universum tycks ställa sig i vägen för kärleken i romanen, och det är väl som det ska i den här genren. Snön faller, ”som den alltid gör”, och också hos Backström strålar Hjalmar Söderbergs Den allvarsamma leken lågintensivt i bakgrunden.
Spår av senare avknoppningar saknas inte, och här tänker jag särskilt på det befryndade bollandet med personliga pronomen i Eva Adolfssons fenomenala En liten historia (2009).
Fan ska vara nybörjare i ett sådant sällskap, men Det kommer inte alltid vara du framstår ändå som väl grön och ojämn. Bland annat har Backström en tendens att berätta för mycket. Här räcker det till exempel inte med att bli sittande i en hög på hallgolvet när den älskade lämnat, och lita på att läsaren förstår, utan det måste också sägas att man fallit ihop ”fysiskt och psykiskt”, och att ”nu var allt för mycket”.
Sådana onödigheter får prosan att tappa i nerv och temperament, och kvicknar till gör jag därför först på sidan 201. Där får huvudpersonen oväntat en sticka rätt in under tumnageln, under det att hon rotar efter en klänning i sin garderob. Ja jävlar!
Lustigt nog tycks också Backström få ett adrenalinpåslag av händelsen, för i den återstående femtedelen tajtar texten till sig betydligt. Blankraderna och mellanrummen fyller sig själva med den smärta jag saknat tidigare i boken, och sedan – poff! – tar berättelsen slut och där sitter jag mol allena med en alldeles underbart hjärtskärande bild i skallen.
Det är kanske för mycket sagt att Petra Backström räddar sin historia på mållinjen, men manövern lovar ändå gott inför det fortsatta författarskapet.
