Självmord som arvegods
Fyrhändigt författande om fäder som tagit sitt liv
Publicerad 2020-08-16
När någon tar sitt liv lämnas omgivning och anhöriga kvar med både sorg och frågor. Varför? Hur kunde detta ske? Vad ledde fram till beslutet? Hur ska livet kunna gå vidare? Våra hjärnor önskar sig ofta enkla svar, men att förstå varför någon väljer döden kan vara lika svårt som att förklara meningen med livet för den som inte ser någon.
I Alice Birchs pjäs Anatomy of a suicide skildras tre generationer kvinnor som drabbas av självmord. Mormor, moder och dotter. Den yngsta fattar beslutet att sterilisera sig för att inte föra det tragiska arvet vidare. Ett slags modernt försök att stoppa ödet, som det ibland kallas. Minimera risken för vad arv och miljö kan ha skrivit in i framtiden och ta kontroll över den fortsatta livsberättelsen utan ansvar för någon nästa generation.
Samma deterministiska tema finns i Aleksander Motturis och Andrzej Tichýs fyrhändigt författade roman Skymningszoner. Tristan, vars far och farfar begått självmord och vars mor är psykiskt sjuk och intagen på vårdhem, berättar för (sin kanske blivande flickvän) Valeria att han gjort en vasektomi. För att sätta en punkt för olyckan och liksom försöka påverka den utstakade handlingens utveckling.
Fadern Aslak, som var författare, gick inte bara i mitten av sin levnads vandring vilse i den dunkla skogen, utan gav sig en dag dessutom ut i den för att tälta med sin hustru och tioåriga son. På kvällen försvinner pappan i mörkret och orsakar enorm oro, sedan lämnar han mamman men tar med sig sonen till ett motellrum där han avslutar sitt liv.
Hela boken kretsar, ur olika berättarperspektiv, kring den där natten för tio år sedan. Vad var det egentligen som hände och varför? Kunde något eller någon ha stoppat skeendet?
Faderns nedskrivna version ger röst åt författarlivets och den skrivna berättelsens utmaningar och villkor. Valeria, som mötte Tristans mor Juana ensam och förvirrad i skogen ihop med sin scoutgrupp, har senare besökt Juana på vårdhemmet och fått hennes historia återberättad. Tristan söker sin sanning i minnet och i samtal med Valeria. Prövande och iscensättande, pendlande mellan drömlika barndomsbilder från Marianergravens havsdjup och skogens mörker och med utsikt från en takvåning högt över staden, vid en symbolisk eller kanske konkret ättestupa.
Vetskapen om att texten är kollektivt författad kan distrahera en att söka efter tecken på vem som skrivit vad. Men bättre att koncentrera sig på att avkoda själva orden. De blir ledtrådar i en reflekterande, allegoriskt färgad och metalitterär väv som Tichý och Motturi sveper om existensen, sanningssökandet och skrivandet, liksom frågorna om vad som formar livet och identiteten, lycka och olycka. Är det arv, miljö eller den som har kontroll över berättelsen?
