Vackert skrivet om frigörelsens pris

Lidija Praizovic läser Tara Westovers berättelse om sin uppväxt i en fundamentalistisk mormonfamilj

Uppdaterad 2019-07-15 | Publicerad 2019-07-13

Tara Westover är idéhistoriker.

Det är lätt att förstå varför den amerikanska författaren Tara Westovers självbiografi Allt jag fått lära mig blivit en sådan internationell succé. Här finns en storslagen metamorfos: en resa från ett isolerat, manipulativt och förtryckande liv till ett mer öppet och fritt. Teman som familj, lojalitet och självförverkligande är allmängiltiga. Dessutom skriver Westover eftertänksamt och vackert.

Tara växer upp i en mormonfamilj på en gård i Idaho. Pappan är fundamentalist, mamman undfallande. De sju syskonen undervisas hemma: i Bibeln, Mormons bok och profeternas skrifter. På dagarna jobbar de på sin fars skrotverkstad eller hjälper sin mor att koka örter i köket. Pappan har isolerat familjen från övriga samhället, eftersom han är övertygad om att Regeringen, Det Medicinska Etablissemanget och Socialisterna vill dem illa. När någon skadas åker man inte till sjukhuset utan vårdas hemma med naturmedicin och Guds kraft.


Taras förvandling börjar när hon som sjuttonåring för första gången sätter sin fot i en skola, det mormonska universitetet BYU. Då har hon aldrig hört talas om Förintelsen, den svarta medborgarrättskampen och tänker att de andra tjejerna – som kommer från mer integrerade mormonska familjer och bär linnen med tunna axelband – är horor.

Resten av berättelsen är en gestaltning av utbildningens stora potential att förändra en människa i grunden. Tara får ett stipendium till Cambridge och tio år senare avlägger hon en doktorsavhandling i idéhistoria. Då har hon helt brutit med sina föräldrar och halva syskon­skaran som tycker att hon blivit besatt av djävulen.

Boken handlar om det höga pris som vissa människor får betala i form av brustna lojaliteter för kunskapens vidgning av deras universum.

Till och med pappan och en misshandlande bror skrivs i vissa partier fram med en kärlek som gör dem mänskliga och utsatta trots den patriarkala makt som de utövar inom hemmet

Westovers bok har vissa likheter med kurdisk-danska Sara Omars Dödstvätterskan. Westover skildrar en fattig, trångsynt kristen miljö, medan Omar skildrar en fattig, trångsynt muslimsk. Hos båda finns en stark hederskultur som blir särskilt destruktiv för unga kvinnor.


Styrkan hos Westover är att hon förmår skildra sin bakgrund, som tveklöst gjort henne illa, både nyanserat och ömt. Till och med pappan och en misshandlande bror skrivs i vissa partier fram med en kärlek som gör dem mänskliga och utsatta trots den patriarkala makt som de utövar inom hemmet.

Hon är noggrann med att visa på att alla mormoner inte växer upp som hon. Både Taras farmor och mormor vill till exempel att barnen ska gå i skolan.

Westovers bok kan också jämföras med andra skildringar av vit arbetarklass som kommit de senaste åren, till exempel Édouard Louis och Didier Eribons. Också här skildras den vita arbetar­klassens alienation gentemot den förda politiken.

Taras pappa röstar dock inte på högerextrema partier – hans världsbild är
ännu mer konspiratorisk och han förbereder sig för domedagen genom att göra sig självförsörjande och stå helt fri från staten.

Mammans örtmediciner och helande kraft blir med åren en stor försäljningsframgång. Hon blir egenföretagare och Tara får veta att hennes föräldrar blivit miljonärer som behandlar sina anställda illa och skövlar den omkringliggande naturen.


Jag har egentligen bara en invändning. Det gäller författarens framställning av den värld som hon genom sin resa blir del av. Hur kan en person med den styrkan som Tara uppvisar då hon sätter sig upp mot sin familj, sen på ett så motståndslöst sätt smälta in i sitt nya sammanhang?

Professorerna på Cambridge beskrivs som halvgudar som inte kan ha fel om
något. Första året på prestigeskolan känner hon sig visserligen underlägsen, men utan någon större problematisering får hon snart vänner, pojkvänner och
beskyddare och smälter in i sin nya klass som skirat smör.

Men jag hoppas att hon i nästa bok också gör upp med den liberala intelligentian

Har bokens stora framgång delvis att göra med att hon smeker sitt eget skrå så fullständigt medhårs och bekräftar deras världsbild totalt? Det är den Västerländska Civilisationens självutnämnda förtrupper som sitter inne med den rätta kunskapen om världen som vi alla bör sträva efter att krönas med. Men det är antintellektuellt att förhålla sig så okritiskt till det intellektuella etablissemangets kunskaps­produktion.


Fast kanske måste Westovers första bok se ut såhär? Utbildningen ger henne flera sanningar – än den enda deterministiska som hon växt upp med – vilket
i sin tur ger henne möjlighet till forskning och frigörelse.

Men jag hoppas att hon i nästa bok också gör upp med den liberala intelligentian. Där är kraven mer sofistikerade, men tabuna, uteslutningsmekanismerna, grupptrycket och mobbningen är i grunden de samma.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.