Litterär attack på ”Främlingen”
Kristofer Folkhammar läser Kamel Daouds vassa och intelligenta stycke litteraturkritik i romanform
Uppdaterad 2017-03-16 | Publicerad 2017-03-11
Det går att läsa romanen Främlingen (1942) av Albert Camus på olika sätt. Man kan läsa den som ett porträtt av den likgiltige fransmannen Meursault. Den alienerade, moderna människan. Utan Gud. Utan mening. Som inte minns riktigt vilken dag hans mamma dör, och som skjuter en arab på en strand för att solen är stark. En berättelse om den människa som Camus kallade ”absurd”, och som blev hans hjälte, då han i meningslösheten lyckades bejaka den sinnliga njutningen.
Eller så kan man läsa Främlingen genom att fokusera på de strukturer som utgör bakgrund åt Camus existentialistiska funderingar.
”Fallet Meursault” av den algeriska författaren Kamel Daoud gavs ut i hemlandet 2013, och året därpå i Frankrike, där den bland annat belönades med Goncourtpriset för bästa debutroman. Boken är ett svar på Camus klassiker – där den mördade aldrig får något annat namn än ”araben”, där det inte figurerar någon anhörig till offret under mordrättegången, och där åtalet främst är fokuserat på att Meursault inte grät på sin mors begravning.
I Daouds roman är det den mördades åldrade bror, Haroun, som har ordet. Han sitter på en bar i den algeriska staden Oran och berättar sin historia för en forskare. Den mördade hade ett namn: Moussa. Och en kropp: märkt av fattigdom och ilska. Han lämnade efter sig en bror och en sörjande mor. En gestalt, som i sin förtvivlan, på något vis både vänder sig bort från den unge Haroun, och totalt dominerar honom.
Fallet Meursault är en politiskt och litterärt komplex roman. Glasklart skriven och mångförgrenad, det strikta berättarperspektivet till trots. Fonden är inte Algeriets dånande solljus, utan landets våldsamma koloniala historia, befrielsekamp och inbördeskrig.
De inledande sidorna är en stenhård motskrift. Daouds perspektivskifte blottar våldet i Främlingen, och ja, den europeiska kulturtraditionens förmenta universialism. Och genom att förhålla sig till romanen Främlingen, som om den skrevs av dess huvudperson Meursault, kan Daouds text i samma utsaga förhålla sig till föregångarens förbisedda innehåll och dess framstående plats i den västerländska litteraturhistorien. Den adresserar både hur de filosofiska frågorna i den fiktiva berättelsen Främlingen skrivs ovanpå den namnlösa, döda kroppen, och den ära som tillkommer författaren Camus.
Jag läser Harouns historia som ett sårigt, vasst och intelligent stycke litteraturkritik, i en uppfinningsrik romanform där fiktionens möjligheter tas till vara. Daoud både tolkar och skriver vidare på teman och nyckelscener i Främlingen – den monologiska inramningen, mordersporträttet, den rena sinnlighetens hägrande, avfärdandet av religionen, och så småningom ett ytterligare mord.
Daoud inte bara svarar på Främlingen, han använder den. Plockar isär den och låter Haroun ta den i bruk. Och i takt med att världen runt Haroun växer fram, framträder en bitter man och en opålitlig berättare. Full och rasande. En knivskarp sanningssägare, men också en sexistisk gaphals. Med ett trassligt moderskomplex.
I bokhyllan får Fallet Meursault en plats mellan Jean Rhys melankoliska Sargassohavet och Tayeb Salihs febriga Utvandringens tid. Det är stort.
