Ett löpande band av dumheter
Kortsiktiga ägarintressen tömmer våra jobb på mening och glädje
Publicerad 2021-01-05
Det sägs att vi svenskar aldrig kan presentera oss utan att också berätta vad vi jobbar med. Det är som om vårt människovärde eller vår identitet ligger i vårt arbete. Jag tänker på det där när jag läser David Eklind Kloos bok ”Arbetets mening”. Vårt arbete avgör en stor del av vårt liv, men ändå är själva arbetet – vad vi faktiskt gör när vi jobbar – inte ett ämne i samhällsdebatten.
Känns arbetet meningsfullt? Kan vi utforma och påverka hur uppgifterna ska utföras så att resultatet blir så bra som möjligt?
Eklind Kloo söker svar med hjälp av djupintervjuer och flera större internationella undersökningar. På frågan ”Vad vill du ha ut av ditt jobb?” kommer lönen först på fjärde plats. Viktigast är att arbetet känns tryggt, intressant och meningsfullt. Här måste man skilja mellan det meningslösa och det tråkiga; tråkiga arbetsuppgifter upplevs inte som meningslösa så länge man vet att de bidrar till samhällsnyttan eller något gott.
Sverige är det EU-land där de anställda har flest komplexa arbetsuppgifter, konstaterar Eklind Kloo. Vi har också ovanligt välutbildad arbetskraft, så pass att det nästan är ett problem; allt fler är överkvalificerade för de arbeten de har. Vi har också ett ovanligt demokratiserat arbetsliv. Facket har kämpat för att de anställda ska kunna påverka arbetets utformning, till exempel i form av autonoma, gemensamhetsskapande och lösningsorienterade arbetslag i stället för löpande band.
1990-talskrisen förändrade det där. Amerikanska managementmodeller, så som lean production och just in time-production, har plockat fram löpande bandet igen, framför allt inom vitvaru-, bil- och elektronikindustrin.
Arbetet styckas återigen upp och därmed förenklas uppgifterna. Arbetskraften blir utbytbar och kan lätt ersättas med bemanningspersonal. Allt registreras; en kvinna som arbetar på ett call center berättar att de har skärmar på väggen som klockar varje enskilt toabesök.
Styrmodeller, som new public management, förhärskar inom offentlig sektor. Allt ska mätas och dokumenteras, och bara det som är mätbart värderas. Systemet slukar administratörer, som stjäl budget från personalsidan i kärnverksamheten. Egna initiativ eller kreativa improvisationer som tar hänsyn till arbetets dynamik efterfrågas inte. Den här kontrollen bygger på ledningens misstänksamhet mot de anställda, man tror helt enkelt inte att de kan lösa arbetsuppgifterna efter eget huvud.
Alla studier visar att företag presterar bättre när de anställda känner att de har stimulerande arbeten med stor autonomi
Det är ägarintressena som styr – i alla fall de kortsiktiga. För det är ju det här som är det dummaste med alltihop: Alla studier visar att företag presterar bättre när de anställda känner att de har stimulerande arbeten med stor autonomi.
Eklind Kloo har intervjuat såväl arbetare som tjänstemän. Allt är intressant, men det är rösterna från hemtjänsten som dröjer sig kvar. Insikten om hur den samhällsviktiga sektorn fungerar kom nog som en chock för alla när pandemin rullade in, men mycket mer finns att säga.
Tidigare lade hemtjänstpersonalen upp arbetet med respektive vårdtagare. I dag är varje besök minutplanerat och standardiserat, trots att det är människor man arbetar med. Ett toabesök får ta max tio minuter, oavsett vem som ska uträtta sina behov. Effektivitetskravet (läs: vinstintresset) pressar all luft ur i organisationen, så att man tvingas välja mellan att dammsuga eller duscha. Och så vidare. Det är så sorgligt för alla parter att jag knappt orkar läsa.
David Eklind Kloo har facklig bakgrund inom Handels och arbetar nu på Arena idé. Den fördomsfulle kan med andra ord sortera bort ”Arbetets mening” till högen av böcker som inte behöver läsas, eftersom den säkert innehåller typiskt gnällig vänsterpropaganda. Det vore ett misstag, eftersom Eklind Kloo lyfter frågan om arbetet till en existentiell nivå: Vi har bara ett liv. Kan man förverkliga sig själv utan att arbetet är en del av det?
En av fyra, såväl arbetare som tjänstemän, menar att deras arbete varken gör världen bättre eller sämre. En av tre anser att arbetet inte bidrar till att göra deras liv bättre. Fyra av tio tvingas regelbundet utföra arbetsuppgifter som inte behövs, bara för att någon har bestämt att de ska göras, vilket är mer eller mindre frustrerande eller till och med förnedrande.
Ergo: Är det verkligen bättre att ha ett jobb vilket som helst, än att stå utan arbete?
En av tio anser att deras jobb rakt av är meningslöst. Om det man gör känns meningslöst – är man en meningslös människa då? Ergo: Är det verkligen bättre att ha ett jobb vilket som helst, än att stå utan arbete?
Känner man sig meningslös och maktlös på jobbet är det lätt att känna samma sak inom andra områden också. David Ekerlind Kloo visar övertygande, att de som påtvingas uppgifter som inte behövs, eller vars kompetens inte tas tillvara, eller som inte blir lyssnade på, hyser generellt mindre tilltro till såväl institutioner som människor. Man misstror hur samhället styrs och i förlängningen hela demokratin. Det finns alltså ett samband mellan arbete och populism, alienation och tillit.
Hur ska samhället organiseras för att vi alla ska kunna få ut så mycket som möjligt av detta vårt enda liv? frågar filosofen Martin Hägglund. David Eklind Kloo plockar ner frågan till arbetslivet: Vad ska vi producera och hur ska arbetet organiseras så att det blir meningsfullt för både den yrkesarbetande och samhället?
Visionen om en hållbar värld måste börja med arbetet.
