Spelarna med politik i bollen
Ragnar Strömberg om fotboll – en arena för kamp & propaganda
Publicerad 2017-02-12
RECENSION. ”Ifall det blir en pôjk, ska han hålla på Kamraterna”, löd min storebrors ovillkorliga krav vid köksbordet i barnrikehuset på Von Gerdesgatan, på dagen en månad innan de första lapisdropparna öppnade mina ögon mot dagsljuset i det folkhem Per Albin byggde och Ingvar Kamprad inredde.
Dateringen är exakt, för brorsan yttrade de ord som skulle forma mitt öde samma dag som Uruguay blev världsmästare för andra gången efter att ha besegrat Brasilien, den 16 juli 1950.
Jag var alltså fotbollsfantast redan i moderlivet och nu snart sextiosju år senare kan jag varje morgon böjd över sportsidorna konstatera att min passion för detta samtidigt enkla och komplexa spel inte bara är intakt, utan också är en föreställningsvärld som präglat mig och mitt språk och min livshållning.
Därav mitt förakt när någon på fullt allvar föreslår att eftersom fotboll går ut på att göra mål, så måste målen bli större – varför inte göra målvakterna mindre? – och min djupa vämjelse när fotboll kallas ”produkt” och en anrik klubb för ”varumärke”.
Därav också min allergi mot ekonomismens siamesiska tvilling, fanatismen, som mäter kärleken till det egna laget med hatet mot de andra: för utan motståndare finns inte det egna laget.
Den i mitt minne sista gången kunnigheten och förnuftet utklassade den enögdhet som alstrat vidunder på alla samhällets scener, inträffade för trettio år sedan under kvartsfinalen i Uefa-cupen mellan mitt IFK och Inter.
Det var en svinkall kväll och spelet på den halkiga gräsmattan hade inte varit mycket att hurra för. En bit in i andra halvlek blev matchens i särklass mest sevärde spelare, Inters spelfördelare Matteoli, kapad och en klunga femfemmor gastade ”Bär ut liket”.
Heyselmassakern låg bara två år tillbaka i tiden, så tystnaden som följde var laddad. Så dränktes brölandet i en applåd-åska när Matteoli mödosamt kom upp på benen, och under återstoden av matchen möttes den fine teknikerns varje bollkontakt av ljudlig uppskattning.
Att inte visa – behärskad, men likväl – uppskattning för motståndarlagets prestationer, var helt enkelt barnsligt och drog hemmapublikens mognad och värdighet i tvivelsmål.
Så: spelets idé är spelets regler, punkt slut, ett credo som får rik näring under läsningen av frilansjournalisten Ekim Caglars Propagandafotboll. Greppet att strukturera boken som en vandring genom ett fotbollshistoriskt porträttgalleri med 49 snabbt tecknade och omsorgsfullt utvalda profiler, är lyckat, främst för att Caglar är en så smittande entusiastisk och kunnig ciceron.
Caglars utgångspunkt är att fotboll och politik inte bara hör ihop, utan är två sidor av samma masskulturella mynt, en premiss han lägger fram i inledningen och kopplar till begreppet hegemoni, den makt över dagordningen som ”ofta är starkast där den inte syns” och som framställer den rådande ordningen som ett ”naturtillstånd.”
Så det är logiskt att de flesta diktatorer som använt fotbollen som propagandaredskap återfinns längst ut till höger på den politiska skalan.
Mussolini, Franco och allsköns militärjuntor har alla med stor framgång kvävt skriken från förtryckets offer i patriotisk yra.
Men det Caglar kallar ”mothegemonin” har också alltid funnits där, de spelare och tränare och ledare som velat skapa andra samhällsutopier på planen.
I ”Fotbollen som accessoar”, möter läsaren en lyxmaoist som Paul Breitner, som körde Ferrari och lät sig värvas till den förhatlige Francos Real Madrid.
Under den melodramatiska rubriken ”Latinamerikas öppna fotbollsådror” är koloriten grällare. Det mest berörande porträttet är nog det av Socrates, läkaren som var Brasiliens geniale mittfältare under militärdiktaturen på 80-talet
Här dyker förstås också Maradona, i mina ögon den störste genom tiderna, upp i en kort text som är en pärla i kraft av den ömsinta balanseringen mellan förvirrade vänstersympatier och megalomani.
Så kommer ”Ett europeiskt slagfält”, där högerextrema ikoner som Paolo Di Canio, som jag såg elda på Lazios klack med saluto romano efter ett derby mot Roma, ställs mot sin diametrala motsats Bruno Neri, partisanen som vägrade göra fascisthälsning. Baksidestexten ställer frågan varför Neri mördades, men som Caglar berättar stupade han i strid med en nazistisk patrull i krigets slutskede, så det är inte författaren som ska lastas för denna teatraliska gest.
Avsnittet om svensk fotboll är också aningen problematiskt, eftersom spelarkavalkaden intar positioner till vänster, med kristdemokraten Abgar Barsom som enda, lågmälda, motvikt.
Kapitlet om Turkiet är enligt Caglar ”det mest avvikande”. Här lyckas Turkietkännaren och statsvetaren Caglar fullt ut med det som är bokens ambition, att med fotbollen som dykarklocka stiga ned i politikens havsdjup.
Fotbollen är i dag en elefantsjuk triljardindustri och i avslutningen ”Förändringsaktörer i en global tid” sätter Caglar fingret på vad det är som går förlorat när klubbar och mästerskapsturneringar och de största stjärnorna blir varumärken som måste skyddas till varje pris.
Dagens galjonsfigurer, skriver han, ”har mer att förlora på att framstå som kontroversiella”.
Konformismen är konsumismens avföda, och av samma skäl är det som går förlorat på läktare och sportbarer förmågan att möta motgång med galghumor.
Som den där soliga och kalla höstsöndagen för ett drygt halvsekel sen, när Gais låg under med ett par, tre mål med några minuter kvar och den kortväxte domaren inte blåste för en solklar straff, och en basröst brakade genom tystnaden:
– Klipp gräset så han ser.
