På gränsen till vad man kan förlåta

Inga-Lina Lindqvist läser Martina Montelius nya roman

Uppdaterad 2017-01-26 | Publicerad 2017-01-25

Martina  Montelius  (född 1975).

”Nu pratar ni om barn. Det är ju några fruktansvärda lögner som är förhärskande. Barn är Guds välsignelse, barn är glädje. Det är ju lögn. Barn är plågor och ingenting annat. Fråga vilken mor som helst.”

Så skrev Leo Tolstoj i Kreuzersonaten 1889.

Huvudpersonen Rakel i Martina Montelius nya roman Ibland är man lessen ibland är man glad skulle nog hålla med om Tolstojs desperata utfall. Hon skulle relatera till det, hon skulle förmodligen börja skriva långa brev till Tolstoj och stalka honom och hon skulle inte låta sig hindras av att gubben är död utan hon skulle, precis som hon gör i en av romanens drabbande höjdpunkter, börja förhandla med döden själv med välavvägda argument.

För det är sådan Rakel är. Hennes själ är öppen på vid gavel och världen strömmar in i henne okontrollerat, orsakar henne smärta och i början av den korta men intensivt mättade romanen tror jag att Rakel är ett helgon, en martyr nerstigen till den skatte­finansierade låtsasprivata fiktiva skolan i Djursholms Ösby för att där bli torterad av pojken hon är satt att övervaka.

Martina Montelius tredje roman tar upp teman från de två föregående, Främlingsleguanen och Oscar Levertins vänner.

Samtiden obduceras och inälvorna arrangeras och skärskådas, men bakom tomhetens ­fasor syns ett mer angeläget ärende.

Barnen.

Precis som Tolstoj så odiplomatiskt påpekade, är den kulturella kontexten kring barnen både plågsam och förljugen. Och när Rakels clownlika helgonlika psykos till slut krackelerar vänder romanen på perspektivet och låter oss se avgrunden. Och där längst ner syns barnet. Mellanpartiet, där Rakel kommunicerar med sin sexåring, är något av det grymmaste och samtidigt sannaste jag läst. Montelius har dramatikerns perfekta gehör, undviker litterära fällor såsom ”gestaltning” eller ”psykologisk trovärdighet”. Hon är sann mot livets obegriplighet.

”Ibland är man lessen ibland är man glad handlar om nyanser av ondska.

Rakel balanserar på gränsen till vad man skulle kunna förlåta. Annat är det med hennes kollega Åke som är romanens överraskning för den redan golvade läsaren. Åke är ett destillat av samtidens mardrömmar. Evolutionen enligt Åke bär på en sociopatisk uppfinningsrikedom som för all del har sina intellektuella poänger men som leder till urholkning av allt mänskligt i en människa.

Barnet som ska födas till denna avhumaniserade värld, barnet som ännu inte är avlat är romanens smärtpunkt som borrar in sig i själen.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln