Hon våndades – men förblev lojal mot DDR

Sture Packaléns biografi över Christa Wolf varken förkastar eller försvarar

Publicerad 2022-12-17

Christa Wolf tar emot pris av Münchens borgmästare 1987. Sture Packalén skildrar Wolfs liv och verk med både närhet och analytisk distans, skriver Fredrik Persson-Lahusen.

Allt sedan Émile Zola 1898 anklagade den franska staten för Dreyfus-affärens antisemitiska rättsröta har det funnits en förväntan på att skriftställare ska fungera som moraliska auktoriteter. De talrika intellektuella som legitimerade 1900-talets totalitära läror, i stället för att skriva fritt och sant, gav föreställningen en törn, men som idealtyp lever den vidare.

Särskilt i Tyskland har storheter som Thomas Mann och Günter Grass självklart kompletterat sina författarskap med politiska kommentarer. På så vis är det konsekvent att germanisten Sture Packalén spinner sin
förnämliga biografi Christa Wolf. Den lojala dissidenten kring huvudpersonens komplexa relation till DDR-kommunismen.

Med verk som Der geteilte Himmel (1963), Landet som icke är (1979), Kassandra (1983) och Medea (1996) – och otaliga utmärkelser och uppdrag – var Wolf en litterär portalgestalt under fyra decennier. Hennes självutforskande jakt på ett autentiskt jag i konflikt med historien och kollektivet, men också det explicita sökandet efter ett språk att bli trodd på, var ämnen som återkom och omfamnades av stora läsarskaror i både öst och väst.


Wolf föddes 1929 i en provinsstad i dagens Polen och ungdomsåren präglades av storpolitiska skeenden. Hon var flitig både i skolan och den nazistiska flickorganisationen BDM, våndades under flykten västerut vid krigsslutet, men fann sig snabbt till rätta i det som skulle bli DDR. 1948 gick hon med i ungdomsförbundet FDJ och året efter i det statsbärande SED-partiet. Det ideologiska förvandlingsnumret var generationstypiskt, men Packalén låter också ana att auktoriteter var avgörande för Wolfs självkänsla.

Efter att ha studerat litteraturvetenskap för den legendariske Hans Mayer följde en berusande karriär: först anställning på författarförbundet och därefter huvudlektör hos det uppbyggliga förlaget Neues Leben. Det var begåvningen och benägenheten till hårt arbete som belönades, men också att hon av regimen sågs som ”en karriärlysten, principfast och politiskt pålitlig person”.

Samtidigt förblev hon partiledningen nära, åtnjöt privilegier och tog emot priser. Det säger något både om DDR-systemet och Wolf

Varken när sovjetiska stridsvagnar krossade protesterna 1953 eller efter skådeprocesserna mot reforminriktade intellektuella 1957 tog Wolf av sig partinålen. Maken Gerhard – hennes skapande förbundne – markerade däremot genom att lämna sin anställning på statsradion.


På sitt sätt reagerade ändå Wolf när oförrätterna trängde sig på. Dels drabbades hon av kollapser och diffusa sjukdomstillstånd, men framför allt gjorde hon motstånd estetiskt. Ihärdigt ignorerade hon påbjudna realistiska ideal och utvecklade sitt särpräglade subjektiva kollageberättande. I det uttryckliga innehållet förblev Wolf ofta försiktig och diskuterade exempelvis aldrig byggandet av Berlinmuren direkt. I stället använde hon sig av symboltyngda antika myter och författarfrändeskap i romantiken för att göra sina mosaiker moraliskt angelägna i samtiden.


Packalén har en rik produktion rörande tysk litteratur och minneskultur bakom sig och förtrogenheten med Wolfs liv, verk och historiska kontext är sådan att han förmår skildra hennes förehavanden med både inkännande närhet och analytisk distans. På en sakligt effektiv, men aldrig livlös, prosa beskrivs hur Wolf under sextio- och sjuttiotalen modigt tog avstånd från statsledningens allt mer rigida kulturpolitik och beslutet att beröva protestsångaren Wolf Biermann medborgarskapet.

Inskränkningar till trots var litteraturen en av få offentliga arenor i DDR med visst utrymme för autentiska och autonoma uttryck. Författarna tillmättes stor betydelse och särskilt för många kvinnor var Wolf en förebild. Hennes mer självständiga förhållningssätt noterades också av Stasi, med övervakning som följd. Samtidigt förblev hon partiledningen nära, åtnjöt privilegier och tog emot priser. Det säger något både om DDR-systemet och Wolf.

Desillusionerad drog hon sig undan till en konstnärskoloni på landsbygden för att i skrift och handling ägna sig åt det lilla livet. Förtroliga samtal med författarvänner förstärkte hennes politiska pessimism, men att lämna landet kom aldrig på fråga. Hon var förbunden med DDR, trodde ännu att samhället som utgjort fond för hela hennes skapande kunde förändras.


När den fredliga revolutionen nalkades var Wolf dock inte del av oppositionen. Först i juni 1989 lämnade hon kommunistpartiet och inför den avgörande måndagsdemonstrationen i Leipzig den 9 oktober uppmanade hon folk att hålla sig hemma för att inte provocera regimen.

Så snart utgången var given kunde hon ändå inta talarstolar och runda bord, vilket bekräftar att hon alltjämt sågs som moralisk instans; både av omgivningen och sig själv. Men Wolf anklagades också för opportunism och förljugna försök att framställa sig själv som offer, inte minst när det blev känt att hon varit uppgiftslämnare åt Stasi 1959–1962.


Packalén varken förkastar eller försvarar på förhand. Han låter läsaren se för sig själv innan han till sist konstaterande frågar om det inte var ”Christa Wolfs stora livslögn att hon ställt sig till förfogande för ett politiskt system vars amoralitet hon var medveten om?”

Christa Wolf. Den lojala dissidenten visar på en underliggande längtan efter skriftställare som samhälleliga sanningssägare, men också på vikten av att bevara tvivlet när de iklär sig rollen. Att ge akt på den sorts gedigna intellektuella arbete som Packalén, och många med honom, utför utan stora gester och absoluta anspråk är ett sätt att stärka den skeptiska beredskapen.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.